Att-göra-listan som du längtar efter att ta tag i ryms inte under en dag och även om du staplat göromålen fint på varandra är du rädd att de ska falla i bitar och att du inte ska ha tid och kraft att sopa upp röran efter dig.
Även om arbetshögen inte ligger utspridd på golvet utan fint packad i en hög på skrivbordet så känns det inte så. Du är rädd att trampa på de utspridda delarna och känna hur de går sönder under din fot.
Kanske är det inte högen som stressar dig utan just rädslan att den ska rasa? Du känner dig instängd som i en hiss. Du åker upp och ner varje dag, men kommer ändå ingenstans.
När stressen griper tag i en kan det ibland kännas svårt att trycka på stopp-knappen, men ofta finns det ingen annan lösning. Tryck på stopp-knappen, fundera på vilken våning du ska till, och kliv sedan ur hissen. Stressen är inte alltid verklig utan oftast bara en upplevd känsla, men det märker du sällan förens hissen fastnat eller stannat helt. Se till att kliv ur din hiss, idag, varje dag ❤︎
Har du tänkt på att du pratar utan ord?
Vi pratar med vår mimik, kroppsspråk och kroppskontakt, men också bristen på den. Det du inte säger i ord eller handling, säger också något.
Vissa saker behöver inte sägas, ett ögonkast, en min eller bristen på ord (eller kroppskontakt) kan ibland säga allt.
I mitt terapirum har klienter ibland svårt att beskriva vad som är fel. Och kanske är det för att din partner, arbetskamrat eller vän faktiskt inte sagt eller gjort något rent konkret som sårat dig. Det kanske handlar mer om det där dom inte gjort eller kanske slutat göra. Vännen ställer inte längre nyfikna frågor, din partner smeker inte längre din kind eller din arbetskamrat lyser inte längre upp när hen ser dig. Kanske har telefonen slutat ringa, kanske har närheten mellan er minskat eller kanske har samtalen blivit ytliga. Kanske ser du vännen/partnerns telefon mer än hens ansikte?
Vi behöver ibland påminna oss om att det inte alltid handlar om det man gör utan också om det man inte gör, och inte bara titta på folk runt om dig utan också på dig själv. Kanske har du dragit dig undan? Kanske söker du mindre kroppskontakt? Kanske har du slutat att ge komplimanger eller uttala din kärlek? Idag vill jag att du reflekterar över både ditt och dina anhörigas beteende. Är det något som har förändrats, något som inte sägs, något som saknas? Vill du förbättra relationen så börja ge själv, ofta får du tillbaks. Kom ihåg att Ibland kan handling (eller bristen på den) säga mer än ord ❤︎
Du presterar inte för att få bekräftelse, för att andra ska se upp till dig eller säga till dig att du gjort något bra.
Du presterar för att få kickar, för att det är det enda som håller dig flytande när du är på väg att sjunka.
Ett liv utan kickar är ett liv i mörk melankoli. Som en alldeles för varm sommardag utan vind, ett tomrum utan luft, en dag utan ljus. Det är ett liv som bara står still.
Kickarna får dig att känna dig levande, får dig att känna mer än ingenting alls.
Kickarna är ditt andningshål. Det är din luft, din mat och ditt vatten. Kickarna är ditt beroende, ditt egna heroin.
Du springer fort.
För du är jagad av ingenting.
Och det skrämmer dig mer än om det vore något bakom dig.
Alltså jag tror att det här kan vara bra, säger han och vrider på kroppen som om jag har gett honom en massage. Det här kan nog fan hjälpa mig. Jag gissar att jag ler, tyst suger åt mig bekräftelsen, sväljer den mjukt och sparar den i min mage. Han upprepar orden igen när han närmar sig dörren.
Han bokar ingen ny tid men jag vet att han kommer tillbaka, han som satte sig i fåtöljen men armarna i kors och sade ”jag tror inte på samtal”. Det här var något annat förklarar han för mig när jag efter sessionen upprepar hans ord ”jag tror inte på samtal”. Jag klappar mig på axeln och kramar om mitt hjärta med samma mjuka hand som tog emot honom när han kom. Han som inte ville sätta sig i fåtöljen och när han väl gjorde det hade han armarna hårt knutna över bröstet som för att förhindra mig att komma in.
Långsamt såg jag honom slappna av och vid slutet av sessionen var han så fokuserade vid mina ord att armarna ramlat åt sidan och gav mig fritt spelutrymme att komma åt hans hjärta. Men istället för att försöka komma nära honom lät jag han komma nära mig. Lättsamt svarar jag på hans frågor, bjuder på mina tankar och leker med ord. Vi ler mot varandra innan vi reser oss upp, jag följer honom till dörren och han fortsätter att prata hela vägen fram. Han bokar ingen ny tid, men jag vet, att han kommer tillbaka.
Jag följer hans finger i tystnad samtidigt som jag lyssnar.
Rörelsen saktar ner farten, för att sedan gå upp i varv igen.
Den följer rytmen av hans historia.
Ibland stannar den till helt, som tex när han intensivt lyssnar istället för att prata.
Jag kan se hur stressen rinner från fingertoppen rakt ner i koppen, stundvis stannar han till och dricker upp den. För att sedan återgå till samma rörelse.
Jag vill ta koppen försiktigt ur hans händer, ställa den framför honom för att tillsammans ta ett djupt andetag och samtidigt låta hans händer få vila i hans knä. Jag inbillar mig att talet hade blivit lugnare och att ögonen då hade vågat möta mina.
Men istället fortsätter jag att notera delar av hans historia och hans beteende.
När han går diskar jag ur koppen.
Följer långsamt kanten med min fingertopp och ser det gröna diskmedlet flyta ner i koppen på samma sätt som hans stress tidigare gjort.
Orden sitter kvar, berättelsen har inte nått sitt slut.
Jag låter det varma vattnet skölja över både koppen och mina händer och känner hur vi båda renas.
Jag ställer in koppen i skåpet i en väntan på att återigen få fyllas, med nytt innehåll och nya berättelser ❤︎
En katt ursäktar inte sig själv. Den frågar inte sig själv om den är ivägen eller om det passar sig att störa dig för lite gos. Det spelar ingen roll om du lyfter ner den 328 gånger från skrivbordet. Den hoppar tillbaka upp igen och lägger sig över tangentbordet som att den äger både tangentbordet och omvärlden.
En katt ber aldrig om ursäkt, den frågar aldrig om lov. En katt sätter alltid sig själv först, inte på ett elakt vis, utan med pondus och en självklarhet som inte går att ifrågasätta. Trots att en katt kan vara en av de mesta själviska varelserna på jorden så älskar vi dem, och kanske till och med beundrar dem.
Vi människor är inte sällan motsatsen till en katt. Många jag möter i mitt terapirum ber om ursäkt för sig själva och för sin existens. De skulle aldrig falla dem in att ta över rummet de kom in i. Bli som din katt sa jag till en klient en dag, låt hon vara din förebild.
Klienten skrattade som att det vore en idiotisk idé men kom tillbaka veckan efter och berättade att hon hade satt sig ner i konferensrummet på jobbet utan att fråga om lov eller kolla av om platsen var upptagen. En liten förändring kan tyckas men för personen gjorde den en stor skillnad.
Min katt hade satt sig precis där den ville säger hon uppspelt när hon kommer in innanför dörren, så jag gjorde det jag också. Hon ler nöjt över sig själv. Vi skrattar tillsammans.
Så vad står på agendan idag frågar jag henne när skrattet lagt sig. Hon är tyst en stund som för att lyssna inåt. Vad skulle din katt ha gjort skämtar jag när hennes svar dröjer. Hon tittar snabbt upp med ett nytt ljus i ögonen. Då tror jag bestämt att jag bara sitter här och spinner lite ❤︎
En förebild behöver nödvändigtvis inte vara en person som ligger före dig i utvecklingen eller har ”bättre” karaktär eller personlighetsdrag än du. En förebild kan vara beteenden från en katt, en hund, eller varför inte en undulat? Lek med dina tankar och se vad som känns lätt och rätt för dig. Det känns som helt tokigt när du säger det högt kan vara mer hjälpsamt än vad du anar i tanken ❤︎
Ofta har jag känt mig som ett lok i alla min relationer. Det är jag som är den som drar, som bjuder in, som hör av mig Jag möter många i terapirummet som likt mig hamnar i periodern där man tröttnar på att vara ett lok. För det bästa är givetvis att växeldra i en relation, att man byter plats och varierar mellan lok och tågvagn.
Men vissa människor är helt enkelt inga lok, dom kan inte förvandlas. Dom är bara tågvagnar. En tågvagn har inte kraften att dra runt på sig själv, än mindre andra tågvagnar. Den står kvar på perrongen och väntar på att bli upp-plockad, att ett lok ska komma förbi, så att den ska hamna i rörelse igen️.
Ibland behöver man som lok fundera på om man orkar dra runt den där tågvagnen. För det är helt klart tyngre att dra runt 30 tågvagnar, än 3.
Jag brukar påminna både mina klienter och mig själv om att bara välja de tågvagnar man absolut inte vill ge upp, de man vill ha med sig, de man inte vill lämna kvar på perrongen, och ibland är det faktiskt så att man måste lämna kvar vissa vagnar på perrongen (ialla fall tillfälligt), även om man älskar dem. Just för att man inte orkar dra runt på dem längre.
Det kan kännas både som en lättnad och en sorg, för det man önskar är inte att lämna kvar den andra på perrongen, nej man önskar bara byta plats så att hen drar runt på ekipaget när du själv inte orkar.
Om känner igen dig i att du är ett lok, ta en funderare på vilka du faktiskt vill (eller orkar) dra runt på, om du känner igen dig i att du är en tågvagn. Fråga dig själv om det finns relationer som är såpass viktiga för dig att du skulle kunna bli ett lok.
Ibland får vi acceptera att vi blir avsläppta på perrongen, att det där loket kör förbi oss ibland, kanske tutar och vinkar, men inte stannar upp, eller att tågvagnen har hittat ett annat lok Det svåra i en relation är att den går åt två håll och att man ofta bara ser sin egen sida, sitt eget spår.
Har du relationer som inte fungerar? Testa att se den från ett annat håll. Hur ser relationen ut från den andres fönster? Är det en relation du värnar om, testa att byta plats, byt spår eller pröva att variera mellan att vara lok och tågvagn ❤︎
Att ha en tonåring är som att äga en katt. Likt en katt är de inte sällan vakna på nätterna, tillbringar mycket tid utomhus och kommer i bästa fall hem under dagen för att äta och gå på lådan.
Det finns olika katter, dom som stannar i din trädgård, rullar runt i gruset och slickar sina tassar, och de som är nyfikna och äventyrliga, som hellre besöker grannens trädgård och som testar att gå längre hemifrån dag för dag. Det är inte ovanligt att folk ber dig att kontrollera katten om du är ägare till den där självständiga typen. Men oavsett hur ofta du berättar för katten om dina eller grannens gränser så tar hen sig utanför dem, gång på gång.
Det fungerar även dåligt att sätta på dem halsband eller GPS. För även om du kan se var katten är, vet du inte alltid vad den gör, och om du frågar får du ett svar du ändå inte kan lita på eller förstår. Det fungerar också dåligt att begränsa och stänga in utekatten. Den som har testat vet att det slutar med söndriga blomkrukor och nedrivna gardiner. En utekatt är en utekatt.
Det spelar ingen roll om man ber dem att inte pissa i grannens trädgård eller smyga in i grannens uterum. Katten ser ut som att den förstår och lyssnar, men den bryr sig helt enkelt inte, det går in genom ett öra, och ut genom det andra. Det enda du kan göra som kattägare är att servera den sin favoritmat och kela med den så fort den kommer innanför din dörr. Som kattägare (och tonårsförälder) gör man allt i sin makt för att få just sin ”katt” att spinna och stryka sig mot din hand, med hopp om att oavsett vart livet leder dem, kommer de alltid att komma tillbaka hem ❤︎
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
Alltså jag tror att det här kan vara bra, säger han och vrider på kroppen som om jag har gett honom en massage. Det här kan nog fan hjälpa mig. Jag gissar att jag ler, tyst suger åt mig bekräftelsen, sväljer den mjukt och sparar den i min mage. Han upprepar orden igen när han närmar sig dörren.
Det är en mur mellan oss, jag försöker att nå dig men kommer inte hela vägen fram.
Han drar fingertoppen längst kaffekoppens kant.
