Har du någonsin mått dåligt? Han tittade granskande på mig. Ja, svarar jag. Menar du det frågar han som att han inte tror mina ord. Jag nickar. Så det går över? Ja, svarar jag med en självklarhet. Han granskar mig noggrant. Som han vill hitta ett spår av sanning i mitt ansikte. Han skakar på huvudet som att han inte tror på vad jag säger. Han sjunker djupare och djupare ner i fåtöljen. Det känns inte så, suckar han. Jag lägger min hand på hans arm. Han tittar på den samtidigt som att hans andetag saktar ner. Han tittar mig i ögonen, rättar till sin ställning till upprätt och nickar mot mig. Vi ler mot varandra och på bara några sekunder tänds ett hopp i hans ögon. Något som inte fanns när han kom men som följde honom när han gick ❤️
Inte sällan möter jag människor i terapirummet som ger, ger och ger – tills det inte finns något kvar av dem själva.
För några veckor sedan satt jag i samtal med en man som hållit fast vid en destruktiv relation i över tio år. Han var nära en kollaps efter att under lång tid ha blivit nedtryckt, förminskad och tappat bort sig själv.
”Varför lämnar du inte?” frågade jag försiktigt. ”Jag vill inte göra henne ledsen”, svarade han.
Trots att hon gjort honom ledsen – om och om igen, i över ett decennium – ville han inte såra henne. Så han fortsatte att offra sitt liv, sina behov och sin livsglädje för att tillfredsställa någon annan.
Idag vill jag påminna dig om något viktigt: Du lever bara en gång.
Håll inte fast vid någon som inte håller fast vid dig. Ställ dig själv frågan: Hur får den här relationen mig att må? Vad får jag ut av den – egentligen? Är jag här för att det är gott – eller för att det en gång var det?
Ibland stannar vi kvar i något för minnet av hur det en gång var, eller för hoppet om hur vi önskar att det kunde bli. Men livet är för kort för att vänta på att någon annan ska börja älska dig rätt.
Slösa inte bort ditt hjärta på någon som inte är värd det.
Jag har mått dåligt i hela mitt liv säger han och tittar ner i golvet.
Har du fått någon hjälp tidigare, frågar jag.
Nej, jag tror inte på att prata. Det kan inte hjälpa mig.
Ok, och hur har det gått hittills tycker du. Har du mått bättre av att inte ta hjälp, av att inte prata.
Han tittar upp, håller kvar sina ögon i mina och skrattar; nej, det har väl inte gått så bra.
Ok, så är du beredd att testa något annat?
Han ler.
Ja.
Hans händer skakar över bordet. Jag noterar det utan ord.
Berättelsen ramlar snabbt ur hans mun och jag hör rädslan mellan raderna trots att han har försökt att radera den.
När han är på väg mot dörren kommer tårarna. Jag lägger handens på hans axel i en tröst vilket får dem att öka i omfång. Hans ögon möter mina och jag ser att det lugnar honom och han ler mellan tårarna.
Det kommer bli bra säger jag innan dörren stängs efter honom. Tack viskar han, innan den slår igen.
Att vara en examinerad psykoterpihund innebär inte bara att hunden är lämplighetstestad så att man har sett att han är vänlig till sinnet. Nej det innebär också att man har sett att hunden är lämplig i sitt arbete i form av att inte bli stressad eller må dåligt av alla möten eller starka känslor. För självklart blir också han i sitt arbete påverkad av dig, och att han trivs med sitt jobb är en precis lika viktig del som snällhet, i alla fall för mig❤️
Han lägger sitt mjuka huvud i hans knä. Jag noterar att det är något som aldrig hänt förut. Jag ska ta mitt liv när jag går härifrån idag säger han med bestämd röst bara sekunder efter att de båda satt sig till rätta.
Hunden lyfter inte en blick. Noterar inte de där hårda orden alls. Ändå tänker jag att han vet. Han ligger kvar med huvudet i mitten av hans knä under hela sessionen utan att röra sig. Han ser avslappnad ut men ändå inbillar jag mig att det finns en bestämdhet i hans kropp. Precis som det finns i min. Den där känslan av att vilja hålla honom kvar. Jag tänker att det är det vi gör, i ett tyst samarbete. Han med tyngden av sin kropp och jag med frågor, funderingar och omtänksamma ord.
Jag har hört de där vassa orden förut och jag vänjer mig aldrig, de hugger tag i min själ varje gång. Det känns som att jag blöder fast att det är personen mitt emot mig som har ont. Luften i rummet är tung och spänd, ett enda ord som faller fel kan få ödesstigra konsekvenser och jag trippar på tå, går på nålar. Fast att jag vet att jag behöver vara den som sätter foten i marken.
Är inte sessionen slut frågar han när klockan gått långt över timmen. Jag nickar men vill inte låta honom gå. När han lämnar rummet möter jag min hunds blick och ber till högre makter att vi gjort skillnad, ändå.
Jag är tråkigt, säger hon med en hopplöshet i rösten.
Jag ser att hon tror på sina ord.
Anser vem, frågar jag.
Hon tittar på mig som att hon inte förstår frågan.
För alla, jag bara är tråkig säger hon och rycker på axlarna.
Jag är också skittråkig säger jag. Jag gillar bara hundar, företagande och psykologi. Jag tycker inte om någonting annat. Och min man, han är också skittråkig, han tycker om musik, det är skittråkigt tycker jag.
Hon skrattar.
Men hans kompisar tycker ju inte det, eller hur. Och jag har vissa vänner som också tycker om företagande och andra som tycker om hundar. Men jag har ju inte intressen gemensamt med alla. Hon tittar på mig med en helt ny glöd i ögonen.
Det är omöjligt att vara intressant och rolig för alla, men det är lika omöjligt att vara tråkig för alla. Är du med på vad jag menar?
Hon nickar.
Jag tror inte att du är tråkig, om jag får gissa så kanske det mer handlar om att du inte har gemensamma intressen med personerna runt om dig.
Ja men så är det nog säger hon.
Jag skriver upp de två olika tankarna på tavlan. Jag är tråkig vs jag har inte så mycket gemensamt med mina vänner. Hur känns det när du jämför dem här säger jag och pekar på tavlan.
Den sista tanken känns mycket lättare säger hon, eller hur bekräftar jag.
Hur mår man när man tänker den frågar jag.
Mycket bättre svarar hon.
—
Vi människor fastnar ofta i ”tankefel,” där vi tar på oss skulden eller ser oss själva som problemet. När vi gör det, blir problemen tyngre och svårare att hantera. Men ibland räcker det med att ifrågasätta våra egna tankar för att lätta på bördan och må bättre. En liten förändring i perspektiv kan göra stor skillnad och hjälpa oss att se på oss själva med mer medkänsla och förståelse. Vilka tankar behöver du ifrågasätta?
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
Inte sällan möter jag människor i terapirummet som ger, ger och ger – tills det inte finns något kvar av dem själva.
Jag är tråkigt, säger hon med en hopplöshet i rösten.