Har du tänkt på att du pratar utan ord?
Vi pratar med vår mimik, kroppsspråk och kroppskontakt, men också bristen på den. Det du inte säger i ord eller handling, säger också något.
Vissa saker behöver inte sägas, ett ögonkast, en min eller bristen på ord (eller kroppskontakt) kan ibland säga allt.
I mitt terapirum har klienter ibland svårt att beskriva vad som är fel. Och kanske är det för att din partner, arbetskamrat eller vän faktiskt inte sagt eller gjort något rent konkret som sårat dig. Det kanske handlar mer om det där dom inte gjort eller kanske slutat göra. Vännen ställer inte längre nyfikna frågor, din partner smeker inte längre din kind eller din arbetskamrat lyser inte längre upp när hen ser dig. Kanske har telefonen slutat ringa, kanske har närheten mellan er minskat eller kanske har samtalen blivit ytliga. Kanske ser du vännen/partnerns telefon mer än hens ansikte?
Vi behöver ibland påminna oss om att det inte alltid handlar om det man gör utan också om det man inte gör, och inte bara titta på folk runt om dig utan också på dig själv. Kanske har du dragit dig undan? Kanske söker du mindre kroppskontakt? Kanske har du slutat att ge komplimanger eller uttala din kärlek? Idag vill jag att du reflekterar över både ditt och dina anhörigas beteende. Är det något som har förändrats, något som inte sägs, något som saknas? Vill du förbättra relationen så börja ge själv, ofta får du tillbaks. Kom ihåg att Ibland kan handling (eller bristen på den) säga mer än ord ❤︎
Ofta har jag känt mig som ett lok i alla min relationer. Det är jag som är den som drar, som bjuder in, som hör av mig Jag möter många i terapirummet som likt mig hamnar i periodern där man tröttnar på att vara ett lok. För det bästa är givetvis att växeldra i en relation, att man byter plats och varierar mellan lok och tågvagn.
Men vissa människor är helt enkelt inga lok, dom kan inte förvandlas. Dom är bara tågvagnar. En tågvagn har inte kraften att dra runt på sig själv, än mindre andra tågvagnar. Den står kvar på perrongen och väntar på att bli upp-plockad, att ett lok ska komma förbi, så att den ska hamna i rörelse igen️.
Ibland behöver man som lok fundera på om man orkar dra runt den där tågvagnen. För det är helt klart tyngre att dra runt 30 tågvagnar, än 3.
Jag brukar påminna både mina klienter och mig själv om att bara välja de tågvagnar man absolut inte vill ge upp, de man vill ha med sig, de man inte vill lämna kvar på perrongen, och ibland är det faktiskt så att man måste lämna kvar vissa vagnar på perrongen (ialla fall tillfälligt), även om man älskar dem. Just för att man inte orkar dra runt på dem längre.
Det kan kännas både som en lättnad och en sorg, för det man önskar är inte att lämna kvar den andra på perrongen, nej man önskar bara byta plats så att hen drar runt på ekipaget när du själv inte orkar.
Om känner igen dig i att du är ett lok, ta en funderare på vilka du faktiskt vill (eller orkar) dra runt på, om du känner igen dig i att du är en tågvagn. Fråga dig själv om det finns relationer som är såpass viktiga för dig att du skulle kunna bli ett lok.
Ibland får vi acceptera att vi blir avsläppta på perrongen, att det där loket kör förbi oss ibland, kanske tutar och vinkar, men inte stannar upp, eller att tågvagnen har hittat ett annat lok Det svåra i en relation är att den går åt två håll och att man ofta bara ser sin egen sida, sitt eget spår.
Har du relationer som inte fungerar? Testa att se den från ett annat håll. Hur ser relationen ut från den andres fönster? Är det en relation du värnar om, testa att byta plats, byt spår eller pröva att variera mellan att vara lok och tågvagn ❤︎
Att ha en tonåring är som att äga en katt. Likt en katt är de inte sällan vakna på nätterna, tillbringar mycket tid utomhus och kommer i bästa fall hem under dagen för att äta och gå på lådan.
Det finns olika katter, dom som stannar i din trädgård, rullar runt i gruset och slickar sina tassar, och de som är nyfikna och äventyrliga, som hellre besöker grannens trädgård och som testar att gå längre hemifrån dag för dag. Det är inte ovanligt att folk ber dig att kontrollera katten om du är ägare till den där självständiga typen. Men oavsett hur ofta du berättar för katten om dina eller grannens gränser så tar hen sig utanför dem, gång på gång.
Det fungerar även dåligt att sätta på dem halsband eller GPS. För även om du kan se var katten är, vet du inte alltid vad den gör, och om du frågar får du ett svar du ändå inte kan lita på eller förstår. Det fungerar också dåligt att begränsa och stänga in utekatten. Den som har testat vet att det slutar med söndriga blomkrukor och nedrivna gardiner. En utekatt är en utekatt.
Det spelar ingen roll om man ber dem att inte pissa i grannens trädgård eller smyga in i grannens uterum. Katten ser ut som att den förstår och lyssnar, men den bryr sig helt enkelt inte, det går in genom ett öra, och ut genom det andra. Det enda du kan göra som kattägare är att servera den sin favoritmat och kela med den så fort den kommer innanför din dörr. Som kattägare (och tonårsförälder) gör man allt i sin makt för att få just sin ”katt” att spinna och stryka sig mot din hand, med hopp om att oavsett vart livet leder dem, kommer de alltid att komma tillbaka hem ❤︎
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok
