Du känner makt.
Han tittar på mig med ett snabbt nej.
Jo, svarar jag envist.
Nej, säger han igen.
Vad är det då, frågar jag.
Han är tyst.
Det kanske är makt säger han utan att möta min blick.
Ja, kanske det svarar jag. Och vad är motsatsen till makt.
Kontrollförlust svarar han på någon sekund.
Kontrollförlust, upprepar jag. Känner du igen dig i det.
Kanske det, svara han.
Kanske det ❤︎
-Vet du var grejen med dig är?
Jag möter hans blick och skakar försiktigt på huvudet. Är osäker på vilka ord som kommer att lämna hans mun.
-Du pratar så att man förstår.
-Hm, ja, jag hade inte kunnat göra det på något annat sätt, nickar jag.
-Nej, men det är det som är grejen säger han. Det blir så himla enkelt.
Hundratals minnen trängs framför mina ögon, om hur jag genom min skolgång ofta känt mig dum, om hur jag ofta glömde alla teorier och svåra ord och hur jag ibland känt mig som alien när människor under mina högskoleår pratade på ett sätt jag inte förstod. På bara några sekunder fick alla de där upplevelserna en mening, och den där meningen stod nu mitt framför mig.
Jag ler, en värme sprids genom hela min mage. Han ser det inte, men jag känner det.
I hela mig♥️
Säg det högt.
Vad menar du?
Det du tänker, säg det högt
Hon tittar ner i golvet. Skammen håller orden inne.
Säg det högt, upprepar jag igen.
Fyra ord kommer ur hennes mun utan att möta min blick
Jag är tyst.
Hastigt tittar hon upp för att se min reaktion.
Men den uteblir.
Hur känns det, frågar jag.
Hon börjar gråta.
Först tyst och nästintill osynligt för att sedan öka i både ljud och hastigehet.
Jag sitter kvar, räcker henne näsdukar med en mjuk hand.
Gråten minskar och försvinner.
Hur känns det frågar jag igen.
Hon ler.
Jag ler.
Det känns ok.
Stopp, får jag säga vad jag ser?
Han ser förvånad ut och nickar försiktigt.
Det är första gången vi träffas och jag avbryter honom mitt i ett samtal.
Jag målar upp hans problem på tavlan. Vad ser du, frågar jag.
Eh, att det blir lite mycket säger han försiktigt och sneglar på mig som för att se att han gett rätt svar.
Precis, så är det konstigt att du mår som du gör, frågar jag och sätter mig ner igen.
Han drar en djup suck som av lättnad och tittar på mig med ett par lugnare ögon. Nej, svarar han och vänder blicken tillbaka till tavlan.
Det är ingen som har förklarat det på det här sättet säger han när han reser sig upp ur fåtöljen, hur snabbt kan jag få komma tillbaka igen?
Vi skrattar, bokar in en ny tid och jag suddar bort problemen på tavlan och ser hur de samtidigt raderas inom honom.
Han vänder sig om och ler en gång till innan han går.
Det finns en lättnad i hans fotsteg, jag hör honom gå ner för trappan.
Porten öppnas och stängs.
Hans bekymmer ligger kvar på mitt golv som ett svart damm under tavlan.
Jag sätter mig ner och sveper varsamt upp dem med en papperstuss.
Med samma försiktighet lägger jag den i papperskorgen.
Där det hör hemma ❤︎
Jag är rädd att jag gör något dumt
Jag är rädd att jag gör något dumt säger han och tittar ner i golvet.
Att bära berättelser…något av de tyngsta man kan göra.
Att hålla dem samlade i sin famn, bära den lätt men samtidigt respektfullt, att inte låta dem tynga ner sina egna axlar eller fylla en med tårar.
Att bära berättelser…något av det vackraste man kan göra.
Att få ta del av människors liv, komma dem nära inpå hjärtat men samtidigt hålla sig en bit ifrån.
Att bära berättelser…en sådan gåva.
Det är att få och ge samtidigt. Att fånga in med en hand och ge tillbaks med den andra.
Att bära berättelser…att nyfiket lyssna. Att ej döma eller värdera oavsett innehåll.
Att vara terapeut är att bära berättelser. Din, min… och vår gemensamma.
Att bära berättelser ❤️
Hon log när hon kom idag.
Vid flera tillfällen under samtalet mötte hon min blick och bjöd på ett skratt.
Hon brukar sitta tyst i hörnet av rummet men ögonen i mattan och tårar längst kinderna.
Jag vet inte om hon märker någon skillnad men jag ser hur hon förändras.
Hon log när hon kom idag❤️
Förlåt, säger hon när tårarna börjar rinna, som om hon på riktigt skulle ha något att be om ursäkt för.
Hon sitter i fåtöljen mitt emot mig och torkar tårar med sin tröjärm och jag ser på henne att hon hoppas på att de ska sluta rinna. Men det fortsätter, och fortsätter.
Jag ger henne näsdukar och hon tar emot dem med handen som inte är upptagen av hennes ansikte.
Förlåt, säger hon igen. Det är precis som det ska vara säger jag. Det är ok.
Flödet avtar sakta.
Jag sitter hela tiden vid hennes sida.
Tack, säger hon när hon går. Det är precis så det ska vara, säger jag. Allt är ok ❤️
Det är över 20 år sedan han begick sitt brott. Han har sedan länge suttit av sitt straff. Ändå sitter han i min soffa och dömer sig själv på grund av gamla synder.
Du sitter fortfarande i ett fängelse, säger jag.
Mmm, man kommer aldrig där ifrån säger han och nickar.
Så du har livstid? Han nickar igen.
När ska du bli fri? Han rycker på axlarna.
Bara du kan tidsbestämma ditt straff, säger jag.
Insikten slår honom att hans dåliga mående inte handlar om rädslan att bli dömd av andra eller om straffet samhället har gett honom, utan om straffet han gett sig själv.
Kanske dags för en omprövning, frågar jag. Han ler med hela ansiktet som om han håller med.
Han lämnar rummet fast besluten om att ge sig själv en ny rättegång och jag hoppas, kanske mer än han själv, att han en dag ska bli fri ❤︎
Vi sitter tysta tillsammans.
Ska du inte säga något säger han och tittar på mig.
Jag skakar på huvudet, vad skulle det göra för skillnad?
Ingen svarar han.
Efter en stund reser han sig upp. Det är väl dags och gå, nästan viskar han.
Vi båda vet att de orden idag har en dubbel betydelse.
Jag skakar på huvudet men följer honom till dörren.
Vi står tysta i dörröppningen.
Får jag ge dig en kram?
Han nickar.
Jag håller honom intill mig hårt, som för att visa att jag inte vill att han ska släppa taget, som för att ge honom all den värme och kärlek min kropp för stunden hade kvar. Som för att föra över livslust, livsglädje… hopp.
När dörren stängs bakom honom känner jag mig tom.
Tårarna bränner bakom ögonen.
Efter bara några minuter ringer telefonen.
Du, jag ger det mer tid. Jag väntar. Kan jag få ett samtal till?
Jag drar en lättnadens suck innan jag svarar; hos mig kan du få hur många samtal du vill ❤︎