I terapistolen inser du att det inte är du som har ont. Den vuxna delen av dig. Det är inte du som blöder eller skriker efter hjälp. Det är inte du som gråter och mår dåligt. Det är inte du som känner dig så där himla isolerad och ensam. Det är barnet i dig. Hon med det stora blödande såret som inte fick någon plats att växa.
Du är hel nu. På ytan. Men det där såret finns kvar. Pulserande. Värkande. Det smärtar under huden men utanpå syns inte ett endaste blåmärke.
Du är vuxen nu, och den vuxna delen av dig har gjort alla rätt. Hon har byggt allting bra omkring sig. Men inuti ekar ordet fel, fel, fel. Det är hon som ropar, hon som önskar att det vore annorlunda, hon som har ett förflutet som inte går att rätta till.
Du skulle vilja ta fram saxen och klippa av det som ligger bakom mig. Allt som tynger och gör ont. Då skulle du bli hel. För det är jobbigt att bära runt på det där trasiga även om du inte bor i det längre.
Det är som att gå barfota över ruiner. Som att bygga ett slott på svag mark. Titta vad fint, kan du säga stolt och peka på allt det vackra som kan falla ihop när som helst.
Det känns oroligt att gå på mark som inte bär, att ständigt vara orolig över vart du trampar.
Du litar inte på att det inte ligger minor längst vägen eller att du faller ner i en stor svart grop. Kanske därför det känns så svårt att leva i nuet även om nuet är bra. För du går ständigt runt och bär på rädslan; att vid nästa steg exploderar jag.
Det är något i dina ögon. Som att jag kan läsa dina tankar, utan ansträngning.
Det är som att jag ser alla dina känslor, att dom ligger utanpå. Jag kan röra vid dem, utan att du ryggar undan.
Jag läste din blick redan vid vårt första möte och såg hur dina ögon mjuknade, förändrades. Du kom in med ett försvar, en attityd som ramlade i golvet när du fick möta min.
Jag ser din brinnande törst, hur du söker näring, i mig. Vi finner varandra i ingenstans.
Du ser svaren i mig. Kanske för att jag kan läsa frågorna i dig.
Jag vet att jag kan hjälpa dig, ändå låter jag bli.
Få dig hel, att läka inuti.
Du ser mig som hjälten i en sorglig historia där du behöver bli räddad, och kanske är det speglingen av mig själv i dina ögon som får mig att växa och vakna. Att vilja ge dig allt du behöver.
Mina ord ger dig näring, min närhet ger dig tröst. Jag ser hur du utvecklas, växer, vecklar ut blad för blad.
Jag ser all din potential, hur stor du kan bli. Kanske är det därför jag vill fortsätta att vattna dig, fast att jag vet att det skulle dränera mig själv. Eller kanske för att ta åt mig äran, dagen då du mår bättre, när du kommer att lyckas.
Mitt ego vill bära dig, men mitt hjärta säger att du klarar dig själv.
Du är övergiven, sluten. Fånge i din egen ensamhet. Tomheten tär på dig, din kropp längtar efter beröring, din själ trånar efter samhörighet. Du vill inget annat än att bli sedd, bekräftad, älskad.
Du är hungrig, utsvulten. Det enda du vill är att bli mätt samtidigt som mättnadskänslan skrämmer dig, den gör dig yr, illamående och får dig att vilja återgå till ditt lidande, svälta. Får du ett finger slukar du hela handen, du är så rädd att aldrig mer få känna smaken i din mun. Du hetsäter, frossar. En blick, en smekning, får dig att tråna efter mer.
Du vill bli jagad, omringad, fångad, men samtidigt gömmer du dig, flyr. Du stryker ängsligt kring fällan men vågar aldrig ta steget in. I stället jagar du hungrigt ditt byte, men lyckas aldrig komma tillräckligt nära för att få smaka på dess kött. Du skriker, bönar och ber, se mig, kom mig nära, du lockar med en hand och putter ifrån med den andra.
Du vill stilla din hunger, släcka din törst. Men är för rädd för att ta brödet till din mun. Du är rädd för att svälta, dö, samtidigt som du inte vågar leva. Hungrigt slukar du andras energi, för att fylla på ditt tomma inre, för att själv överleva.
Du fastnar i andras ord. Kan inte längre gå med hörlurar i dina öron. Jämför dig med sånna som är bättre än dig själv och förlorar varje gång.
Du vet inte vad du tänker. Än mindre vad du känner. Du vet inte vad du vill, och vart du ska. Saknar saker att säga. Har inget att berätta och inget du vill lyssna på.
Du Vill blunda och hålla för öronen. Bara känna solen i ditt ansikte och hoppas hårt att den skapar ro i dina tankar. Det går inte att se, sortera, förändra. Bara att vara… på platsen man vill ifrån.
Tankarna är flyktiga, går inte att fånga upp. Saknar innehåll. Samtidigt som de känns tunga.
Du Vill bara släppa ut dem. Se dem sväva iväg, mot okänd ort. Du skulle inte sakna dem en sekund. Bara njuta av tomheten och tystnaden, som inte tidigare fick plats.
Du känner makt.
Han tittar på mig med ett snabbt nej.
Jo, svarar jag envist.
Nej, säger han igen.
Vad är det då, frågar jag.
Han är tyst.
Det kanske är makt säger han utan att möta min blick.
Ja, kanske det svarar jag. Och vad är motsatsen till makt.
Kontrollförlust svarar han på någon sekund.
Kontrollförlust, upprepar jag. Känner du igen dig i det.
Kanske det, svara han.
-Vet du var grejen med dig är? Jag möter hans blick och skakar försiktigt på huvudet. Är osäker på vilka ord som kommer att lämna hans mun. -Du pratar så att man förstår. -Hm, ja, jag hade inte kunnat göra det på något annat sätt, nickar jag. -Nej, men det är det som är grejen säger han. Det blir så himla enkelt. Hundratals minnen trängs framför mina ögon, om hur jag genom min skolgång ofta känt mig dum, om hur jag ofta glömde alla teorier och svåra ord och hur jag ibland känt mig som alien när människor under mina högskoleår pratade på ett sätt jag inte förstod. På bara några sekunder fick alla de där upplevelserna en mening, och den där meningen stod nu mitt framför mig. Jag ler, en värme sprids genom hela min mage. Han ser det inte, men jag känner det.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok
Får jag komma tillbaka säger hon och tittar försiktigt upp under sin lugg.
Ska vi göra slut?
Att vara terapeut är för mig ett hantverk med ord.
