Det är över 20 år sedan han begick sitt brott. Han har sedan länge suttit av sitt straff. Ändå sitter han i min soffa och dömer sig själv på grund av gamla synder.
Du sitter fortfarande i ett fängelse, säger jag. Mmm, man kommer aldrig där ifrån säger han och nickar.
Så du har livstid? Han nickar igen.
När ska du bli fri? Han rycker på axlarna.
Bara du kan tidsbestämma ditt straff, säger jag.
Insikten slår honom att hans dåliga mående inte handlar om rädslan att bli dömd av andra eller om straffet samhället har gett honom, utan om straffet han gett sig själv.
Kanske dags för en omprövning, frågar jag. Han ler med hela ansiktet som om han håller med.
Han lämnar rummet fast besluten om att ge sig själv en ny rättegång och jag hoppas, kanske mer än han själv, att han en dag ska bli fri ❤︎
Vi sitter tysta tillsammans.
Ska du inte säga något säger han och tittar på mig.
Jag skakar på huvudet, vad skulle det göra för skillnad?
Ingen svarar han.
Efter en stund reser han sig upp. Det är väl dags och gå, nästan viskar han.
Vi båda vet att de orden idag har en dubbel betydelse.
Jag skakar på huvudet men följer honom till dörren.
Vi står tysta i dörröppningen.
Får jag ge dig en kram?
Han nickar.
Jag håller honom intill mig hårt, som för att visa att jag inte vill att han ska släppa taget, som för att ge honom all den värme och kärlek min kropp för stunden hade kvar. Som för att föra över livslust, livsglädje… hopp.
När dörren stängs bakom honom känner jag mig tom.
Tårarna bränner bakom ögonen.
Efter bara några minuter ringer telefonen.
Du, jag ger det mer tid. Jag väntar. Kan jag få ett samtal till?
Jag drar en lättnadens suck innan jag svarar; hos mig kan du få hur många samtal du vill ❤︎
Många jag möter i mitt terapirum lever på lånad energi. Istället för att stanna upp och vila när kroppen säger i från går de till ”banken” och ber om ett lån som de innerst inne vet att de inte har råd att betala. Ofta klarar man ett mindre lån, men när man dyker upp på banken om och om igen för att ta ut nya utan att ha betalt tillbaks de gamla, ja då har vi ofta ett problem. Vi hamnar i skuld.
Du förstår säkert metaforen. Din bank kan vara extra koppar kaffe för att orka, dålig kost eller en skjuts med socker, eller så säger du nej till saker som ger dig återhämtning och energi för att klara av dina måsten. Istället för att lyssna på kroppen som säger åt dig att vila försöker du att hämta in energin på annat sätt.
Vi har förmodligen alla gått till banken någon gång (tex tagit en extra kopp kaffe för att orka med den sista timmen på jobbet), det är inget fel på det (om det inte sker allt för ofta). Felet är när du inte betalar tillbaka (vilar).
När kroppen säger till dig att vila så agerar de flesta jag möter med motsatsen. De kör på ännu hårdare, de ger mer. Som om de inte förstår kroppens önskan. Men de skulle aldrig agera på motsatsen. Vila när de känner att de har energi.
Lägg en budget över din energi.
Så för att undvika väggen rekommenderar jag dig att kolla igenom dina transaktioner. Har du tagit ut för mycket? Behöver du betala tillbaka? Se då till att vila, ta rast. Öva dig på att lyssna på kroppens signaler. Så enkelt, men samtidigt så svårt ❤︎
Jag måste gå en kurs till, en utbildning till, eller kanske behöver jag fila på hemsidan lite till. Någon som känner igen sig?
Något jag lärt mig efter 10 år som företagare är att börja innan du är redo, att sälja innan du är klar. Det är så många som fastnar i trygghetsträsket, jag behöver x antal utbildningar till innan jag kan börja jobba som terapeut eller min kurs måste vara perfekt INNAN jag ens börjar prata om den. Vi tror på något sätt att vi ska bli redo om vi stannar kvar bakom startlinjen, att steget över den kommer av sig själv. Sanningen är att det sällan sker, att man ofta behöver bli knuffad över startlinjen för att börja springa.
Jag kände mig inte redo när jag tog emot min första betalda klient, jag kände mig inte redo när jag sade upp mig från mitt jobb och jag känner mig fortfarande inte redo när jag tackar ja till nya föreläsningar eller uppdrag -men jag gör det ändå!
Så väntar du på att bli redo? Hur länge ska du vänta? Hur känns det ens att vara redo? Är ditt uppskjutande en sanning eller lögn? Växer du verkligen bakom startlinjen eller behöver du bli utkastad framför den?
Behöver du hjälp att komma framåt? Då vet du vart jag finns!
Att bearbeta svåra upplevelser med hjälp av pennan
Man inte ska älta eller fastna i negativa saker när man skriver men hur gör man då när man bearbetar trauman eller svåra upplevelser med hjälp av pennan?
För självklart får/ska du skriva om negativa saker i ditt liv, du ska bara inte älta det. Så här kommer några tips:
Om du har en erfarenhet du vill bearbeta, lägg en plan för när och hur ofta du ska skriva, tex en gång i veckan. Begränsa tiden efter dina behov, behöver du 30 minuter eller 60 minuter? (Att begränsa sig kan vara ett bra sätt för att inte dra igång för mycket känslor). När det kommer till att berarbeta händelser är det också viktigt att se till att du kommer framåt i händelsen precis som i en bok, dvs fastna inte i samma kapitel. Kanske kan du avsluta skrivandet men en tacksamhetsövning eller ett fint minne för att komma ur negativa känslor, testa dig fram.
Tänk dig mötet med dig själv som en terapisession med en terapeut. Boka in tiden i din kalender och gå dit! Det kan kännas svårt i början av samtalet men tillslut infinner sig alltid en lättnad. Ha jämförelsen med en terapisession i ditt huvud för att komma på dig själv om du fastnar i något ältande. En bra terapeut skulle inte låta dig fastna och gång på gång upprepa samma sak under en timme varje vecka, eller hur? Nej hon skulle ställa dig frågor som gör att du tar dig vidare.
Vill du veta mer om skrivandet efter trauma så har jag en e-kurs på ämnet. Du finner den här.
Skrivterapi har få regler, det är väldigt fritt och jag brukar säga att man inte kan göra fel. Men om det är något fel man faktiskt kan göra så är det att använda skrivandet som ett ältande, att upprepa negativa saker i sitt liv. På samma sätt som att en tacksamhetsdagbok kan få dig att må bättre, kan en ”negativ dagbok” få dig att må sämre. Om du gång på gång upprepar det som är jobbigt, dåligt eller negativit i ditt liv, hur kommer det påverka dig?
Så kom ihåg, titta på vad du skriver, är det återkommande negativa tankar, upplevelser, försök då att förändra din situation istället för att stanna kvar i den.
Nyfiken på skrivprodukter eller skrivkurser. Kika in i min webshop på jessicahjert.com
Man behöver inte gå till en terapeut bara när man mår dåligt, man kan också gå till en när man mår bra.
De flesta av mina klienter är inte deprimerade, lider av fobier, ångestattacker eller är i någon form av kris (vissa är det, men inte alla). Nej de flesta mår faktiskt helt ok men tycker ändå att det är skönt att ha någon att prata med. Ofta har man inställningen att en terapeut bara arbetar med personer som mår dåligt för att få dem att må bra (och det är visserligen sant) men man kan som terapeut också arbeta med personer som redan mår bra, för att sedan få dem att må ännu bättre.
Tvärtemot andra KBT-terapeuter har jag inte mina klienter endast vid 10 tillfällen. Nej jag träffar dem ofta en gång i månaden under flera år. Ibland är jag en papperskorg där de får ösa ur sig saker som hänt, som irriterar dem eller som de känner sig ledsna och besvikna över, och vid andra tillfällen är jag deras coach, den som tar reda på vad de egentligen vill och är med och pushar dem framåt.
Det vackra med att få följa en person under flera år i både uppgångar och nedgångar är att man kan vara den personen som påminner dem om vad de tidigare tyckte var viktigt, eller visa dem att de tagit sig ur svackor förr. Man får också vara med och se hur beteenden växer, utvecklas eller försvinner allt utifrån personens egna mål. Vilket är en magisk resa🙏
Så papperskorg, spyhink, eller spegel? Kalla mig vad du vill😉 Alla behöver vi någonstans att slänga vårt inre skräp. Just nu har jag plats för en ny klient, är den platsen din? Tveka inte att kontakta mig!
Har du saker du gärna skjuter upp? Ett telefonsamtal, ett mail, eller ett projekt du hela tiden skjuter framför dig eller gömmer under mattan? På fredagar har jag och mina solosytrar co-working. Det innebär att vi jobbar tillsammans fast var för sig. Vi sitter helt enkelt uppkopplade på zoom och ser varandra, men jobbar i våra egna projekt. Mitt tips till dem i gruppen som har ett uppskjutarbeteende är att göra det där dem inte vill under just den stunden. Att med hjälp från gruppens hejarop ringa det där samtalet eller skicka det där mailet. Jag hade själv ett samtal jag skjutit på i veckor🙈 men när jag sa till mina solosystrar att jag skulle göra det under tiden tillsammans med dem så var det klart på bara 3 minuter☎️ Men ibland är det helt tvärtom, jag säger att jag ska göra en sak men inser att jag har gjort något helt annat. En insikt jag inte hade fått utan dem.
Behöver du stöttning framåt? Välkommen till solosystrar👯♀️
Är du nyfiken på solosystrar och vill veta mer? Kika då inhär.
Jag vet inte vad jag vill göra när jag blir stor, säger hon och suckar när jag möter henne genom skärmen. Det ligger något tungt i luften och jag känner att orden är plågsamma för henne även om vi inte befinner oss i samma rum.
Kan det vara viktigare att du trivs i ditt nu än i din framtid frågar jag en bit in i samtalet.
Vad menar du säger hon frågande, som att hon inte förstod ett ord av vad jag sa.
Måste man veta något om framtiden frågar jag igen.
Nja, svarar hon avvaktade.
Vem vet egentligen vart man ska eller vad man ska bli?
Nej det kan man ju egentligen inte veta svarar hon med en starkare självklarhet i rösten.
Så det viktigaste kanske är att du trivs i ditt nu?
Det blir tyst.
Om du trivs på ditt jobb, då kanske du stannar där, och när du inte trivs, ja, då tar du dig därifrån. Skulle det kunna vara så enkelt?
Ja när du uttrycker det så så känns det ju det, säger hon med ett skratt.
Hon är tyst en stund. Ja, för jag tycker ju om mitt jobb och vill ingen annanstans, just nu, det är ju bara det att jag inte vet vad jag ska göra i framtiden säger hon och rycker på axlarna.
Jag vet inte heller vad jag gör i framtiden flikar jag in.
Hon skrattar, nej det är klart.
Så varför mår jag dåligt egentligen säger hon med ett leende.
Kanske för att du har svårt att vara i ditt nu?
Det har du rätt i säger hon, jag är aldrig i nuet utan vill leva i min dröm om framtiden men när den är blurrig så blir det svårt.
Ja och kanske kan man se blurrigheten som ett tecken på att du ska vara här och inte där?
Hon ler igen, det blir så jävla tydligt nu, vad dum jag är säger hon och sätter händerna för ansiktet. Allt jag planerar in kanske aldrig kommer ske säger hon med en helt ny närvaro i rösten.
Så ska du och jag jobba på att vara i nuet eller ska vi måla upp drömmar om din framtid under dina kommande träffar frågar jag.
Vi ska vara i nuet säger hon med ett självsäkert leende. Framtiden kan vänta ❤︎
Ps. Förstå mig rätt! Det är inget fel i att ha framtidsdrömmar. Jag är själv en person som alltid vill planera vägen jag vill gå, men om de planerna leder till jag att går vilse i mitt nu så gör de där planerna mer skada än nytta. Ibland behöver vi därför öva oss på skjuta på framtiden, att låta den vänta ❤︎
Många jag möter i mitt terapirum lever på lånad energi. Istället för att stanna upp och vila när kroppen säger i från går de till ”banken” och ber om ett lån som de innerst inne vet att de inte har råd att betala. Ofta klarar man ett mindre lån, men när man dyker upp på banken om och om igen för att ta ut nya utan att ha betalt tillbaks de gamla, ja då har vi ofta ett problem. Vi hamnar i skuld.
Man behöver inte gå till en terapeut bara när man mår dåligt, man kan också gå till en när man mår bra.
