Hon stannar kvar även efter att hon har gått.
Jag bär med mig henne hem,
i mina tankar.
Hon berör mig,
kanske för att jag inte berör henne,
för att jag inte når in eller ens fram.
Hon dyker upp framför mina ögon i flera dagar efter att vi har träffats.
Hon stannar alltid kvar i rummet.
Även efter att hon har gått.
Hon klibbar sig fast på min hud.
Lägger sig som en osynlig hinna runt mitt hjärta.
Jag ser henne…
men är osäker på om hon ser mig ❤︎
Inte sällan möter jag människor i terapirummet som ger, ger och ger – tills det inte finns något kvar av dem själva.
För några veckor sedan satt jag i samtal med en man som hållit fast vid en destruktiv relation i över tio år. Han var nära en kollaps efter att under lång tid ha blivit nedtryckt, förminskad och tappat bort sig själv.
”Varför lämnar du inte?” frågade jag försiktigt.
”Jag vill inte göra henne ledsen”, svarade han.
Trots att hon gjort honom ledsen – om och om igen, i över ett decennium – ville han inte såra henne. Så han fortsatte att offra sitt liv, sina behov och sin livsglädje för att tillfredsställa någon annan.
Idag vill jag påminna dig om något viktigt:
Du lever bara en gång.
Håll inte fast vid någon som inte håller fast vid dig.
Ställ dig själv frågan:
Hur får den här relationen mig att må?
Vad får jag ut av den – egentligen?
Är jag här för att det är gott – eller för att det en gång var det?
Ibland stannar vi kvar i något för minnet av hur det en gång var, eller för hoppet om hur vi önskar att det kunde bli.
Men livet är för kort för att vänta på att någon annan ska börja älska dig rätt.
Slösa inte bort ditt hjärta på någon som inte är värd det.
Jag vill hjälpa dig
Jag kan hjälpa dig…
skriker mitt inre.
Jag sitter still och fortsätter lyssna. Hela mitt hjärta ömmar för personen framför mig och jag vet att en stöttande hand hade kunnat förändra allt.
Jag vill hjälpa dig…
skälver mitt inre.
Jag biter mig i läppen, håller in känslan
… och låter dig gå ❤︎
Jag har mått dåligt i hela mitt liv säger han och tittar ner i golvet.
Har du fått någon hjälp tidigare, frågar jag.
Nej, jag tror inte på att prata. Det kan inte hjälpa mig.
Ok, och hur har det gått hittills tycker du. Har du mått bättre av att inte ta hjälp, av att inte prata.
Han tittar upp, håller kvar sina ögon i mina och skrattar; nej, det har väl inte gått så bra.
Ok, så är du beredd att testa något annat?
Han ler.
Ja.
❤︎
Hans händer skakar över bordet. Jag noterar det utan ord.
Berättelsen ramlar snabbt ur hans mun och jag hör rädslan mellan raderna trots att han har försökt att radera den.
När han är på väg mot dörren kommer tårarna. Jag lägger handens på hans axel i en tröst vilket får dem att öka i omfång. Hans ögon möter mina och jag ser att det lugnar honom och han ler mellan tårarna.
Det kommer bli bra säger jag innan dörren stängs efter honom. Tack viskar han, innan den slår igen.
I någon annan
Du känner dig osäker.
Rädd för att du håller fast i ett mål du inte längre vill sträva efter.
Kanske sparar du på gamla drömmar för att du saknar nya?
Du ställer dig frågan, vad är det jag vill?
Letar efter svar men finner det ingenstans.
Du tappade bort dig själv för så länge sedan att du inte hittar tillbaks och vet inte vart du ska leta.
Du hittar inte dina svar i någon annans ficka, trots det är det där du fortsätter att gräva.
Vart ska jag frågar du alla som passerar längst din väg, men ingen serverar dig svaret du söker.
Du orkar inte ta vägen bakåt för att att hitta tillbaka till ditt forna du och försöker därför att hitta dig själv,
i någon annan.
Att vara en examinerad psykoterpihund innebär inte bara att hunden är lämplighetstestad så att man har sett att han är vänlig till sinnet. Nej det innebär också att man har sett att hunden är lämplig i sitt arbete i form av att inte bli stressad eller må dåligt av alla möten eller starka känslor. För självklart blir också han i sitt arbete påverkad av dig, och att han trivs med sitt jobb är en precis lika viktig del som snällhet, i alla fall för mig❤️
Han lägger sitt mjuka huvud i hans knä. Jag noterar att det är något som aldrig hänt förut. Jag ska ta mitt liv när jag går härifrån idag säger han med bestämd röst bara sekunder efter att de båda satt sig till rätta.
Hunden lyfter inte en blick. Noterar inte de där hårda orden alls. Ändå tänker jag att han vet. Han ligger kvar med huvudet i mitten av hans knä under hela sessionen utan att röra sig. Han ser avslappnad ut men ändå inbillar jag mig att det finns en bestämdhet i hans kropp. Precis som det finns i min. Den där känslan av att vilja hålla honom kvar. Jag tänker att det är det vi gör, i ett tyst samarbete. Han med tyngden av sin kropp och jag med frågor, funderingar och omtänksamma ord.
Jag har hört de där vassa orden förut och jag vänjer mig aldrig, de hugger tag i min själ varje gång. Det känns som att jag blöder fast att det är personen mitt emot mig som har ont. Luften i rummet är tung och spänd, ett enda ord som faller fel kan få ödesstigra konsekvenser och jag trippar på tå, går på nålar. Fast att jag vet att jag behöver vara den som sätter foten i marken.
Är inte sessionen slut frågar han när klockan gått långt över timmen. Jag nickar men vill inte låta honom gå. När han lämnar rummet möter jag min hunds blick och ber till högre makter att vi gjort skillnad, ändå.
Jag är tråkigt, säger hon med en hopplöshet i rösten.
Jag ser att hon tror på sina ord.
Anser vem, frågar jag.
Hon tittar på mig som att hon inte förstår frågan.
För alla, jag bara är tråkig säger hon och rycker på axlarna.
Jag är också skittråkig säger jag. Jag gillar bara hundar, företagande och psykologi. Jag tycker inte om någonting annat. Och min man, han är också skittråkig, han tycker om musik, det är skittråkigt tycker jag.
Hon skrattar.
Men hans kompisar tycker ju inte det, eller hur. Och jag har vissa vänner som också tycker om företagande och andra som tycker om hundar. Men jag har ju inte intressen gemensamt med alla. Hon tittar på mig med en helt ny glöd i ögonen.
Det är omöjligt att vara intressant och rolig för alla, men det är lika omöjligt att vara tråkig för alla. Är du med på vad jag menar?
Hon nickar.
Jag tror inte att du är tråkig, om jag får gissa så kanske det mer handlar om att du inte har gemensamma intressen med personerna runt om dig.
Ja men så är det nog säger hon.
Jag skriver upp de två olika tankarna på tavlan. Jag är tråkig vs jag har inte så mycket gemensamt med mina vänner. Hur känns det när du jämför dem här säger jag och pekar på tavlan.
Den sista tanken känns mycket lättare säger hon, eller hur bekräftar jag.
Hur mår man när man tänker den frågar jag.
Mycket bättre svarar hon.
—
Vi människor fastnar ofta i ”tankefel,” där vi tar på oss skulden eller ser oss själva som problemet. När vi gör det, blir problemen tyngre och svårare att hantera. Men ibland räcker det med att ifrågasätta våra egna tankar för att lätta på bördan och må bättre. En liten förändring i perspektiv kan göra stor skillnad och hjälpa oss att se på oss själva med mer medkänsla och förståelse. Vilka tankar behöver du ifrågasätta?
Fokusera på framtiden
Ofta diskuterar jag med mina klienter vikten av att vara närvarande i nuet. Att uppskatta ögonblicket och leva i stunden är avgörande för vår mentala hälsa. Men det finns också tillfällen när vi bör rikta vår uppmärksamhet mot framtiden, särskilt när det gäller att förverkliga våra drömmar och mål.
Jag möter ibland klienter som är så fokuserade på framtiden att de missar det som händer i deras liv här och nu. De lever ständigt i en längtan efter det som ska komma, vilket gör att de går miste om de små glädjeämnena och lärdomarna i vardagen. Å andra sidan finns det de som inte vågar se framåt alls. De undviker att drömma eller sätta upp mål, ofta på grund av en rädsla för att misslyckas. Vissa av mina klienter berättar att de inte ens kan identifiera några drömmar eller mål, hur mycket de än försöker. De känner sig fast i nuet utan en tydlig vision för sin framtid.
Att finna en balans mellan att leva i nuet och att blicka framåt är avgörande. Vi behöver både kunna njuta av nuet och samtidigt ha modet att drömma om och planera för en meningsfull framtid.
———
Skrivövning: Framtidens fönster
Instruktion: Sätt dig bekvämt och ge dig själv lite tid att fokusera. Föreställ dig att du står vid ett fönster som vetter ut mot din framtid. Vad ser du när du tittar ut?
Nuet: Börja med att beskriva vad du ser utanför fönstret just nu. Hur känns det att stå här? Är utsikten tydlig eller dimmig? Vad händer i ditt liv just nu som påverkar vad du ser?
Framtidsvision: Låt nu din fantasi flyga fritt. Föreställ dig en framtid där du har uppnått något du verkligen längtar efter, något som gör dig lycklig och stolt. Beskriv denna framtid i detalj. Hur ser ditt liv ut? Vilka människor finns omkring dig? Hur känner du dig?
Hinder och möjligheter: Fundera över vilka hinder som kan stå i vägen för att nå denna framtid. Vad är du rädd för? Vad är det som gör att du ibland undviker att tänka på framtiden? Skriv ner dessa tankar och utforska dem utan att döma dig själv.
Små steg: Avsluta med att skriva ner tre små, konkreta steg som du kan ta idag för att börja närma dig den framtid du ser genom ditt fönster. Dessa steg kan vara hur små eller stora som helst, men de ska kännas hanterbara och realistiska.
Denna övning hjälper dig att både reflektera över nuet och att öppna dörren till framtida möjligheter. Genom att kombinera reflektion och planering kan du skapa en balans mellan att vara närvarande i nuet och samtidigt ta steg mot dina drömmar och mål.