Tack

Får jag komma tillbaka säger hon och tittar försiktigt upp under sin lugg.

Ja, så klart, du får komma när du vill.

Hennes förra kurator avslutade hennes samtal.

Talade om för henne vilket svår patient hon var.

Hon kände sig som ett hopplöst fall.

Hon håller fast i mina ögon längre än vad hon brukar som för att se om jag menar det jag säger.

Hennes axlar sjunker, hon lutar sig tillbaks.

Jag finns alltid här, säger jag med ord som jag hoppas fastnar på hennes insida.

Hon tittar upp igen med tårade ögon.

Tack, säger hon innan blicken faller ner i golvet.

Tack.

Ska vi göra slut?

Ska vi göra slut?

Han tittar på mig förvånad över mina ord.

Hur tycker du att våra samtal går, är det här ett givande förhållande?

Nja det är trevligt att komma hit men jag vet inte om det skett några förändringar.

Mm och vad är det för förändring som ska ske frågar jag.

Jag vill må bättre, svarar han snabbt.

Och vad behöver du göra för att må bättre, frågar jag.

Det vet jag väl inte, det är väl ditt jobb, svarar han aningen irriterad.

Mmmh, och har jag försökt att vägleda dig till att må bättre.

Han tystnar.

Ja men jo, det har du väl säger han med en något mildare röst.

Mmm, och vad har du gjort då?

Ingenting, säger han med en djup suck.

Så du har fått lite verktyg men du använder dem inte?

Ja så kan man väl se det.

Varför tror du att det är så?

Jag orkar väl helt enkelt inte.

Han ser uppgiven ut där han sitter.

Vad tror du om att vi bara tar upp ett endaste verktyg, och tittar på hur vi skulle kunna få dig att orka använda det.

Jag ser att han vill gråta men han gör det inte.

Det kan vi göra säger han och lägger handen på hunden som för att tanka energi.

Det kan vi göra, upprepar han igen som för att sparka igång sig själv.

Han möter mina ögon, fortfarande med en hand på hunden och en i knät.

Nu vänder vi det här säger jag och borrar in blicken så djupt i honom att han får ont.

Han nickar och drar tillbaka sin hand från hundens rygg så snabbt som om han hade bränt sig på den.

Han tar sats med en djup inandning, nu kör vi! ❤︎

Det är ett hantverk

Att vara terapeut är för mig ett hantverk med ord.

Det måste finnas en fin balans av lyssnande, skratt och lärande.

Jag måste ifrågasätta samtidigt som jag ska vara varm och inkännande.

En balans mellan bokstäver, dynamik och uttalanden.

Jag får inte ta över rummet men inte heller låta min klient äga alla orden.

Det är ett hantverk, och jag övar hela tiden.

Jag är en stämgaffel som lyssnar in och vibrerar ut.

Lika inkännande mot andra som mot mig själv.

Jag är själens läkare.

Lagar sår som inte syns.

Opererar blint utan ett team bakom mig.

Det är ett hantverk.

Och jag övar.

Hela tiden.

Det är inte du som har ont

I terapistolen inser du att det inte är du som har ont. Den vuxna delen av dig. Det är inte du som blöder eller skriker efter hjälp. Det är inte du som gråter och mår dåligt. Det är inte du som känner dig så där himla isolerad och ensam. Det är barnet i dig. Hon med det stora blödande såret som inte fick någon plats att växa.

Du är hel nu. På ytan. Men det där såret finns kvar. Pulserande. Värkande. Det smärtar under huden men utanpå syns inte ett endaste blåmärke.
Du är vuxen nu, och den vuxna delen av dig har gjort alla rätt. Hon har byggt allting bra omkring sig. Men inuti ekar ordet fel, fel, fel. Det är hon som ropar, hon som önskar att det vore annorlunda, hon som har ett förflutet som inte går att rätta till.
Du skulle vilja ta fram saxen och klippa av det som ligger bakom mig. Allt som tynger och gör ont. Då skulle du bli hel. För det är jobbigt att bära runt på det där trasiga även om du inte bor i det längre.
Det är som att gå barfota över ruiner. Som att bygga ett slott på svag mark. Titta vad fint, kan du säga stolt och peka på allt det vackra som kan falla ihop när som helst.
Det känns oroligt att gå på mark som inte bär, att ständigt vara orolig över vart du trampar.
Du litar inte på att det inte ligger minor längst vägen eller att du faller ner i en stor svart grop. Kanske därför det känns så svårt att leva i nuet även om nuet är bra. För du går ständigt runt och bär på rädslan; att vid nästa steg exploderar jag.

Du tappar bort dig själv

Du tappar bort

dig själv.

Förlorar fotfästet

om och om igen.

Precis när du tror att du återfått balansen

faller du

igen.

Det syns inte

utanpå.

Men inuti

gör det ont.

Du får blåmärken.

Både här och där.

Du älskar känslan

av vind i håret.

När tankarna går snabbt

och världen är din.

Men huvudet bland molnen

och fötterna på jorden.

Gör att man snubblar

ibland.

Varje gång är du rädd

för att fastna

att inte ta dig upp.

Och den rädslan

gör nästan ondare

än själva fallet.

Mitt ego vill bära dig

Det är något i dina ögon. Som att jag kan läsa dina tankar, utan ansträngning.

Det är som att jag ser alla dina känslor, att dom ligger utanpå. Jag kan röra vid dem, utan att du ryggar undan.

Jag läste din blick redan vid vårt första möte och såg hur dina ögon mjuknade, förändrades. Du kom in med ett försvar, en attityd som ramlade i golvet när du fick möta min.

Jag ser din brinnande törst, hur du söker näring, i mig. Vi finner varandra i ingenstans.

Du ser svaren i mig. Kanske för att jag kan läsa frågorna i dig.

Jag vet att jag kan hjälpa dig, ändå låter jag bli.

Få dig hel, att läka inuti.

Du ser mig som hjälten i en sorglig historia där du behöver bli räddad, och kanske är det speglingen av mig själv i dina ögon som får mig att växa och vakna. Att vilja ge dig allt du behöver.

Mina ord ger dig näring, min närhet ger dig tröst. Jag ser hur du utvecklas, växer, vecklar ut blad för blad.

Jag ser all din potential, hur stor du kan bli. Kanske är det därför jag vill fortsätta att vattna dig, fast att jag vet att det skulle dränera mig själv. Eller kanske för att ta åt mig äran, dagen då du mår bättre, när du kommer att lyckas.

Mitt ego vill bära dig, men mitt hjärta säger att du klarar dig själv.

Jag ser din hunger

Du är övergiven, sluten. Fånge i din egen ensamhet. Tomheten tär på dig, din kropp längtar efter beröring, din själ trånar efter samhörighet. Du vill inget annat än att bli sedd, bekräftad, älskad.

Du är hungrig, utsvulten. Det enda du vill är att bli mätt samtidigt som mättnadskänslan skrämmer dig, den gör dig yr, illamående och får dig att vilja återgå till ditt lidande, svälta. Får du ett finger slukar du hela handen, du är så rädd att aldrig mer få känna smaken i din mun. Du hetsäter, frossar. En blick, en smekning, får dig att tråna efter mer.

Du vill bli jagad, omringad, fångad, men samtidigt gömmer du dig, flyr. Du stryker ängsligt kring fällan men vågar aldrig ta steget in. I stället jagar du hungrigt ditt byte, men lyckas aldrig komma tillräckligt nära för att få smaka på dess kött. Du skriker, bönar och ber, se mig, kom mig nära, du lockar med en hand och putter ifrån med den andra.

Du vill stilla din hunger, släcka din törst. Men är för rädd för att ta brödet till din mun. Du är rädd för att svälta, dö, samtidigt som du inte vågar leva. Hungrigt slukar du andras energi, för att fylla på ditt tomma inre, för att själv överleva.

Du

Du fastnar i andras ord. Kan inte längre gå med hörlurar i dina öron. Jämför dig med sånna som är bättre än dig själv och förlorar varje gång.

Du vet inte vad du tänker. Än mindre vad du känner. Du vet inte vad du vill, och vart du ska. Saknar saker att säga. Har inget att berätta och inget du vill lyssna på.

Du Vill blunda och hålla för öronen. Bara känna solen i ditt ansikte och hoppas hårt att den skapar ro i dina tankar. Det går inte att se, sortera, förändra. Bara att vara… på platsen man vill ifrån.

Tankarna är flyktiga, går inte att fånga upp. Saknar innehåll. Samtidigt som de känns tunga.

Du Vill bara släppa ut dem. Se dem sväva iväg, mot okänd ort. Du skulle inte sakna dem en sekund. Bara njuta av tomheten och tystnaden, som inte tidigare fick plats.

Du känner makt

Du känner makt.
Han tittar på mig med ett snabbt nej.
Jo, svarar jag envist.
Nej, säger han igen.
Vad är det då, frågar jag.
Han är tyst.
Det kanske är makt säger han utan att möta min blick.
Ja, kanske det svarar jag. Och vad är motsatsen till makt.
Kontrollförlust svarar han på någon sekund.
Kontrollförlust, upprepar jag. Känner du igen dig i det.
Kanske det, svara han.

Kanske det ❤︎

Du pratar så att man förstår

-Vet du var grejen med dig är?
Jag möter hans blick och skakar försiktigt på huvudet. Är osäker på vilka ord som kommer att lämna hans mun.
-Du pratar så att man förstår.
-Hm, ja, jag hade inte kunnat göra det på något annat sätt, nickar jag.
-Nej, men det är det som är grejen säger han. Det blir så himla enkelt.
Hundratals minnen trängs framför mina ögon, om hur jag genom min skolgång ofta känt mig dum, om hur jag ofta glömde alla teorier och svåra ord och hur jag ibland känt mig som alien när människor under mina högskoleår pratade på ett sätt jag inte förstod. På bara några sekunder fick alla de där upplevelserna en mening, och den där meningen stod nu mitt framför mig.
Jag ler, en värme sprids genom hela min mage. Han ser det inte, men jag känner det.

I hela mig♥️