Jag vill följa honom, sade jag till min chef och bad om att få ta över ansvaret för klienten. Han var ung och jag såg potentialen och fantiserade om att få vara med på hans förändringsresa.
Helt ärligt såg jag fram emot att få vara en person i hans liv som gjorde skillnad, som han kunde luta sig mot, och som skulle hjälpa honom att ta sats mot den framtid han längtade efter.
Men istället mötte jag under årets gång en ungdoms trotsighet. Jag såg hur varje ord gick in genom ett öra och ut i ett annat, och istället för att styra honom framåt så rörde vi oss i cirklar. Han sa en sak och gjorde en annan. Varje samtal kändes som en repris och min betydelse i hans liv kändes allt annat än viktigt där jag stod med mina pekpinnar och bad honom skärpa sig.
Min insats kändes otillräcklig och helt ärligt kunde jag anklaga mig själv för att inte ha nått fram till honom där han suttit i fåtöljen mitt emot mig under ett år.
Men kanske betydde jag mer än vad jag trodde då han under vårt sista möte sträcker ut armarna och ber om en kram innan han går….❤️
Hur mycket ska man älska sig själv då, frågar han.
Till 80 procent, svarar jag.
80?
Ja. För du är ju inte perfekt. Det är ingen av oss. Vissa delar, vissa drag hos oss själva kanske vi aldrig kommer att älska – och det är faktiskt okej.
80 procent, mumlar han för sig själv.
Är det något vi behöver jobba på? frågar jag.
Ja… kanske har jag lite att jobba på ändå, trots allt.
Och kanske är det just där självkärleken börjar. Inte i att älska allt, utan i att sluta kräva hundra procent🖤
Du kanske vill ge, men känner att varken tiden eller pengarna räcker till.
Kanske stressar du runt och köper något för dina sista slantar.
Eller så blir det för övermäktigt och du låter bli helt.
Jag vill bara påminna dig om en sak:
du kan ge ändå.
Utan stress. Utan tidsbrist. Utan hål i plånboken.
Det finns gåvor som är gratis – och som ofta betyder mer än det där paketet du köper (eller inte köper).
Du kan till exempel:
– skriva ett brev
-rita eller måla en teckning
– skicka ett enkelt, ärligt sms
-dela med dig av dina bästa recept
-ge bort ett löfte
-skapa en liten spellista och berätta varför du valt just de låtarna
-erbjuda din hjälp
-baka bröd och ge bort
-ge något från ditt hem som du vet att personen älskar
-göra en visionboard om er relation
-ge din fulla närvaro
-skapa ett blomsterarrangemang av det naturen ger
-laga en enkel middag eller bjud på en kopp te
-ge bort din tid en bestämd dag: “Den här tiden är din”
-erbjud barnpassning, sällskap eller skjuts
Ibland är den finaste gåvan inte något man slår in💝
– Du bär på en känsla av att inte duga. Det är därför du kämpar så hårt med att vara bäst, att hjälpa andra. Och när du får bekräftelse, då tystnar den känslan för en stund.
Han skakar på huvudet.
– Nej, det stämmer inte. Jag duger. Jag vet det.
– Ja, logiskt vet du det, svarar jag, men inte längst där inne, säger jag och pekar på hans mage.
– Nej, det stämmer inte, upprepar han.
Vi fortsätter samtalet en stund. Han väljer att leda det åt ett annat håll. Men plötsligt stannar jag upp.
– När du inte gör allt det där, vad händer då?
– Tomhet, säger han eftertänksamt.
– Och vad finns i den?
Han blir tyst en lång stund. Sedan ser han upp.
– Känslan av att inte duga, säger han, nästan frågande.
Har du någonsin mått dåligt? Han tittade granskande på mig. Ja, svarar jag. Menar du det frågar han som att han inte tror mina ord. Jag nickar. Så det går över? Ja, svarar jag med en självklarhet. Han granskar mig noggrant. Som han vill hitta ett spår av sanning i mitt ansikte. Han skakar på huvudet som att han inte tror på vad jag säger. Han sjunker djupare och djupare ner i fåtöljen. Det känns inte så, suckar han. Jag lägger min hand på hans arm. Han tittar på den samtidigt som att hans andetag saktar ner. Han tittar mig i ögonen, rättar till sin ställning till upprätt och nickar mot mig. Vi ler mot varandra och på bara några sekunder tänds ett hopp i hans ögon. Något som inte fanns när han kom men som följde honom när han gick ❤️
Inte sällan möter jag människor i terapirummet som ger, ger och ger – tills det inte finns något kvar av dem själva.
För några veckor sedan satt jag i samtal med en man som hållit fast vid en destruktiv relation i över tio år. Han var nära en kollaps efter att under lång tid ha blivit nedtryckt, förminskad och tappat bort sig själv.
”Varför lämnar du inte?” frågade jag försiktigt. ”Jag vill inte göra henne ledsen”, svarade han.
Trots att hon gjort honom ledsen – om och om igen, i över ett decennium – ville han inte såra henne. Så han fortsatte att offra sitt liv, sina behov och sin livsglädje för att tillfredsställa någon annan.
Idag vill jag påminna dig om något viktigt: Du lever bara en gång.
Håll inte fast vid någon som inte håller fast vid dig. Ställ dig själv frågan: Hur får den här relationen mig att må? Vad får jag ut av den – egentligen? Är jag här för att det är gott – eller för att det en gång var det?
Ibland stannar vi kvar i något för minnet av hur det en gång var, eller för hoppet om hur vi önskar att det kunde bli. Men livet är för kort för att vänta på att någon annan ska börja älska dig rätt.
Slösa inte bort ditt hjärta på någon som inte är värd det.
Jag har mått dåligt i hela mitt liv säger han och tittar ner i golvet.
Har du fått någon hjälp tidigare, frågar jag.
Nej, jag tror inte på att prata. Det kan inte hjälpa mig.
Ok, och hur har det gått hittills tycker du. Har du mått bättre av att inte ta hjälp, av att inte prata.
Han tittar upp, håller kvar sina ögon i mina och skrattar; nej, det har väl inte gått så bra.
Ok, så är du beredd att testa något annat?
Han ler.
Ja.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
– Jag har en hypotes.
Inte sällan möter jag människor i terapirummet som ger, ger och ger – tills det inte finns något kvar av dem själva.