”Tänk om du har fel”. Hon tittar på mig med frågande ögon.
Det jag hör dig säga är att du är nöjd med ditt liv, men samtidigt strävar du efter något annat som du egentligen inte vill ha.
Hon tittar på mig som att hon inte förstått min poäng.
”Jag tror det är strävan…efter det som du egentligen inte vill ha som gör att du inte är lycklig…inte ditt liv i sig”.
Hon är tyst en stund. Som för att ta in det jag sagt. Som för att suga på orden, vända och vrida på dem.
”Jag har aldrig sett det på det sättet”, säger hon fundersamt.
”Nej, och jag tror att många av oss hamnar där. Vi fastnar i tron på att vi måste leta efter mer eller vara som alla andra. Vi måste gå på fester, ha ett gäng med vänner. Ha snygga kläder eller den nyaste telefonen. Men kanske sitter glädjen inte i de sakerna”
Hon nickar tyst.
”Min sitter i min hund, i att få titta ut över den här sjön säger jag med blicken på vattnet framför mig, i den första koppen kaffe på morgonen och i samtal med en vän”, avslöjar jag. Kanske behövs inget mer?
Det fanns en period i mitt liv då jag skämdes över den jag varit. Jag fasade över att människor skulle minnas tonårstjejen som skar sig i armarna eller stoppade fingrarna i halsen. ”Vad tänker de om mig idag? Tänk om de fortfarande tror att jag är samma person.”
Men idag känner jag tvärtom. Jag är stolt över den jag varit. Inte för det jag gjorde, utan för att jag tog mig igenom det. Jag tror faktiskt att det är en av anledningarna till att jag blev terapeut. Inte för att jag vet exakt hur mina klienter känner. Det gör jag inte. Varje människas historia är unik. Men jag vet hur det känns när livet gör ont.
Jag vet hur ensam man kan känna sig. Och jag vet hur svårt det kan vara att tro att något någonsin ska bli annorlunda.
När jag ser tillbaka idag tänker jag inte: ”Herregud, vad höll jag på med?” Jag tänker: Det där var en ung människa som gjorde så gott hon kunde med de verktyg hon hade. Hon hade ännu inte lärt sig att förstå sina känslor eller ta hand om dem på ett sätt som hjälpte henne.
Det kom senare.
Och kanske är det den viktigaste resan jag gjort. För en dag hittade jag den där människan jag alltid letat efter. Någon som jag kunde luta mig mot. Någon som fanns kvar även när livet gjorde ont. Mig själv ❤️
Jag är så stolt över den där unga tjejen. Hon gjorde så många kloka val utan att ens förstå det. Och det vill jag tacka henne för. För det är inte den 46-åriga Jessica men hundratals högskolepoäng, en stark självkänsla och en stabil grund att stå på som tagit mig dit jag är idag. Nej, det är den 20-åriga Jessica, hon som led av depressioner, självskadebeteende, ätstörningar och hade streck i flera ämnen. Hon som inte trodde att hon kunde någonting.
Det är HON som ska hyllas för alla framsteg .
Hon valde att gå på stigar som ingen före henne hade trampat upp. Hon hoppade ofta utan fallskärm, utan garantier på att det skulle bli bra. Hon hade ingen framför sig som visade vägen och ingen bakom sig som fångade upp henne om hon föll. Det hade varit så mycket enklare att välja den trygga vägen. Den som generationerna före henne redan hade gått. Men hon gjorde tvärtom.
Jag önskar att jag hade kunnat gå tillbaka och krama om henne, tala om för henne att allt kommer bli bra. För jag har henne att tacka för allt, för mitt liv. Ett liv som hon, i sina mörkaste stunder, ibland inte trodde var värt att leva.
Så tack Jessica. Tack för att du vågade ta steg trots att du var rädd. Tack för att du fortsatte, trots att du inte visste vart vägen skulle leda. Jag är så otroligt stolt över dig.
Och kanske behöver någon läsa det här idag. Inte för att du ska jämföra din resa med min. Utan för att påminna dig om att den du är idag inte behöver vara den du är om tio eller tjugo år. Var lite varsam med den människa du är just nu. Hon kanske håller på att lägga grunden till ett liv som du ännu inte kan föreställa dig❤️
Om du känner att det är dags att ta hand om dig själv är du varmt välkommen att höra av dig. Ibland börjar förändring med ett första samtal.
Hon kommer in och sätter sig i fåtöljen med en djup suck.
“Nej… det känns inte som att det här funkar.”
“Åh, vad tråkigt”, säger jag och tittar på henne.
“Vad har du gjort annorlunda?”
Hon tittar på mig med en förvånad blick.
“Annorlunda?”
“Ja. Vad gör du idag som du inte gjorde tidigare?”
“Ingenting”, svarar hon och väntar nästan på att jag ska förklara vad jag menar.
“Okej… så när du går härifrån känner du dig ofta lättad. Du har fått nya perspektiv, nya tankar och olika verktyg. Men när du kommer hem fortsätter allt som vanligt?”
Det blir tyst en stund. Hon tittar på mig.
“Ja… så är det.”
“Okej. Tror du att ditt mående förändras om du själv inte gör något annorlunda?”
Hon är fortsatt tyst.
“Nej… men vad ska jag göra då?”
“Det vi gör här inne, det vi pratar om, behöver du börja öva på hemma också. Lite som med löpning. Du knyter inte på dig skorna och springer en mil första dagen. Du börjar med att gå. Sedan kanske du varvar gång och löpning. Det är samma sak med mentala förändringar. Det känns ovant och svårt i början. Men du måste börja någonstans.”
Hon tittar fortfarande på mig med en blick jag inte riktigt kan tyda.
“Det är inte bara insikten som gör skillnaden. Det är förändringen.”
Jag vill följa honom, sade jag till min chef och bad om att få ta över ansvaret för klienten. Han var ung och jag såg potentialen och fantiserade om att få vara med på hans förändringsresa.
Helt ärligt såg jag fram emot att få vara en person i hans liv som gjorde skillnad, som han kunde luta sig mot, och som skulle hjälpa honom att ta sats mot den framtid han längtade efter.
Men istället mötte jag under årets gång en ungdoms trotsighet. Jag såg hur varje ord gick in genom ett öra och ut i ett annat, och istället för att styra honom framåt så rörde vi oss i cirklar. Han sa en sak och gjorde en annan. Varje samtal kändes som en repris och min betydelse i hans liv kändes allt annat än viktigt där jag stod med mina pekpinnar och bad honom skärpa sig.
Min insats kändes otillräcklig och helt ärligt kunde jag anklaga mig själv för att inte ha nått fram till honom där han suttit i fåtöljen mitt emot mig under ett år.
Men kanske betydde jag mer än vad jag trodde då han under vårt sista möte sträcker ut armarna och ber om en kram innan han går….❤️
Hur mycket ska man älska sig själv då, frågar han.
Till 80 procent, svarar jag.
80?
Ja. För du är ju inte perfekt. Det är ingen av oss. Vissa delar, vissa drag hos oss själva kanske vi aldrig kommer att älska – och det är faktiskt okej.
80 procent, mumlar han för sig själv.
Är det något vi behöver jobba på? frågar jag.
Ja… kanske har jag lite att jobba på ändå, trots allt.
Och kanske är det just där självkärleken börjar. Inte i att älska allt, utan i att sluta kräva hundra procent🖤
Du kanske vill ge, men känner att varken tiden eller pengarna räcker till.
Kanske stressar du runt och köper något för dina sista slantar.
Eller så blir det för övermäktigt och du låter bli helt.
Jag vill bara påminna dig om en sak:
du kan ge ändå.
Utan stress. Utan tidsbrist. Utan hål i plånboken.
Det finns gåvor som är gratis – och som ofta betyder mer än det där paketet du köper (eller inte köper).
Du kan till exempel:
– skriva ett brev
-rita eller måla en teckning
– skicka ett enkelt, ärligt sms
-dela med dig av dina bästa recept
-ge bort ett löfte
-skapa en liten spellista och berätta varför du valt just de låtarna
-erbjuda din hjälp
-baka bröd och ge bort
-ge något från ditt hem som du vet att personen älskar
-göra en visionboard om er relation
-ge din fulla närvaro
-skapa ett blomsterarrangemang av det naturen ger
-laga en enkel middag eller bjud på en kopp te
-ge bort din tid en bestämd dag: “Den här tiden är din”
-erbjud barnpassning, sällskap eller skjuts
Ibland är den finaste gåvan inte något man slår in💝
– Du bär på en känsla av att inte duga. Det är därför du kämpar så hårt med att vara bäst, att hjälpa andra. Och när du får bekräftelse, då tystnar den känslan för en stund.
Han skakar på huvudet.
– Nej, det stämmer inte. Jag duger. Jag vet det.
– Ja, logiskt vet du det, svarar jag, men inte längst där inne, säger jag och pekar på hans mage.
– Nej, det stämmer inte, upprepar han.
Vi fortsätter samtalet en stund. Han väljer att leda det åt ett annat håll. Men plötsligt stannar jag upp.
– När du inte gör allt det där, vad händer då?
– Tomhet, säger han eftertänksamt.
– Och vad finns i den?
Han blir tyst en lång stund. Sedan ser han upp.
– Känslan av att inte duga, säger han, nästan frågande.
Har du någonsin mått dåligt? Han tittade granskande på mig. Ja, svarar jag. Menar du det frågar han som att han inte tror mina ord. Jag nickar. Så det går över? Ja, svarar jag med en självklarhet. Han granskar mig noggrant. Som han vill hitta ett spår av sanning i mitt ansikte. Han skakar på huvudet som att han inte tror på vad jag säger. Han sjunker djupare och djupare ner i fåtöljen. Det känns inte så, suckar han. Jag lägger min hand på hans arm. Han tittar på den samtidigt som att hans andetag saktar ner. Han tittar mig i ögonen, rättar till sin ställning till upprätt och nickar mot mig. Vi ler mot varandra och på bara några sekunder tänds ett hopp i hans ögon. Något som inte fanns när han kom men som följde honom när han gick ❤️
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
– Jag har en hypotes.
