– Jag har en hypotes.
Han ser på mig.
– Jaha, berätta.
– Du bär på en känsla av att inte duga. Det är därför du kämpar så hårt med att vara bäst, att hjälpa andra. Och när du får bekräftelse, då tystnar den känslan för en stund.
Han skakar på huvudet.
– Nej, det stämmer inte. Jag duger. Jag vet det.
– Ja, logiskt vet du det, svarar jag, men inte längst där inne, säger jag och pekar på hans mage.
– Nej, det stämmer inte, upprepar han.
Vi fortsätter samtalet en stund. Han väljer att leda det åt ett annat håll. Men plötsligt stannar jag upp.
– När du inte gör allt det där, vad händer då?
– Tomhet, säger han eftertänksamt.
– Och vad finns i den?
Han blir tyst en lång stund. Sedan ser han upp.
– Känslan av att inte duga, säger han, nästan frågande.
Jag ler.
– Så jag hade rätt.
Han rycker lite på axlarna.
– Kanske.