av admin | okt 4, 2026 | I terapirummet
Vad är ADHD och vad är min personlighet frågar hon mig. Kan jag ens förändras?
Jag rycker på axlarna som i ett svar att jag faktiskt inte vet. Hon beskriver en stor tomhet inom sig, en tomhet som funnits där sedan barnsben. Som vuxen beskriver hon att hon inte har några vänner kvar, och hon sitter där mitt emot mig och lägger skulden över det på sig själv.
Ibland handlar det inte svårigheten att få vänner, utan att behålla dem, förklarar jag. För vissa personer kan det handla om att man flyttat sig mellan grupper, bytt vänner, att man har svårt för att stanna kvar. Det kan bli en dopaminstyrd rörelse mer än ett medvetet val. Hon nickar och lyssnar aktivt. Ibland är det också så att man glömmer det som inte finns precis framför sig, så om man flyttar, byter jobb, så försvinner vänner man hade velat hålla kvar i bara för att de inte längre finns i ens synfält. Kan du känna igen dig i det?
Exakt svarar hon med tårarna rinnande nedför kinderna.
Men är det jag eller är dem, frågar hon mig och kramar om sig själv.
Jag tar upp ett papper och fladdrar med det i luften och håller kvar ett annat stilla i handen. Vilken av dessa är du, frågar jag. Hon skrattar och pekar på pappret som rör sig. Kanske är det så att man måste hålla hårdare i det här pappret än i det andra, för att det annars flyger det i väg? Hon nickar och följer papperslappen med ögonen. Och ibland är det svårt att hålla kvar i varandra, säger jag och håller papperslappen krampaktigt innan jag låter den falla till marken. Man får ju ont i händerna.
Vi skrattar båda två och tittar på det stilla pappret som ligger kvar i min hand.
Så kanske är det för vissa personer lättare att släppa taget, än att hålla kvar fortsätter jag. Jag skrynklar ihop den andra papperslappen och kastar den på golvet.
Kanske finns det ingen att lägga skulden på. För kanske var det inte bara du som gick, utan också personen som lät dig gå, och för att gå åt varsitt håll, behöver man vara två ❤️
av admin | aug 22, 2026 | I terapirummet
”Tänk om du har fel”. Hon tittar på mig med frågande ögon.
Det jag hör dig säga är att du är nöjd med ditt liv, men samtidigt strävar du efter något annat som du egentligen inte vill ha.
Hon tittar på mig som att hon inte förstått min poäng.
”Jag tror det är strävan…efter det som du egentligen inte vill ha som gör att du inte är lycklig…inte ditt liv i sig”.
Hon är tyst en stund. Som för att ta in det jag sagt. Som för att suga på orden, vända och vrida på dem.
”Jag har aldrig sett det på det sättet”, säger hon fundersamt.
”Nej, och jag tror att många av oss hamnar där. Vi fastnar i tron på att vi måste leta efter mer eller vara som alla andra. Vi måste gå på fester, ha ett gäng med vänner. Ha snygga kläder eller den nyaste telefonen. Men kanske sitter glädjen inte i de sakerna”
Hon nickar tyst.
”Min sitter i min hund, i att få titta ut över den här sjön säger jag med blicken på vattnet framför mig, i den första koppen kaffe på morgonen och i samtal med en vän”, avslöjar jag. Kanske behövs inget mer?
Hon nickar och ler. ”Ja, kanske har jag fel” ❤️
av admin | maj 16, 2026 | I terapirummet
Hon kommer in och sätter sig i fåtöljen med en djup suck.
“Nej… det känns inte som att det här funkar.”
“Åh, vad tråkigt”, säger jag och tittar på henne.
“Vad har du gjort annorlunda?”
Hon tittar på mig med en förvånad blick.
“Annorlunda?”
“Ja. Vad gör du idag som du inte gjorde tidigare?”
“Ingenting”, svarar hon och väntar nästan på att jag ska förklara vad jag menar.
“Okej… så när du går härifrån känner du dig ofta lättad. Du har fått nya perspektiv, nya tankar och olika verktyg. Men när du kommer hem fortsätter allt som vanligt?”
Det blir tyst en stund. Hon tittar på mig.
“Ja… så är det.”
“Okej. Tror du att ditt mående förändras om du själv inte gör något annorlunda?”
Hon är fortsatt tyst.
“Nej… men vad ska jag göra då?”
“Det vi gör här inne, det vi pratar om, behöver du börja öva på hemma också. Lite som med löpning. Du knyter inte på dig skorna och springer en mil första dagen. Du börjar med att gå. Sedan kanske du varvar gång och löpning. Det är samma sak med mentala förändringar. Det känns ovant och svårt i början. Men du måste börja någonstans.”
Hon tittar fortfarande på mig med en blick jag inte riktigt kan tyda.
“Det är inte bara insikten som gör skillnaden. Det är förändringen.”
Hon andas ut.
“Så det finns hopp kvar?”
“Det finns hopp kvar”, säger jag och ler.
av admin | mar 14, 2026 | I terapirummet
”Ja, jag hörde det när jag sade det”, säger hon och skrattar till lite när hon ser orden på tavlan.
Det var första gången hon formulerade dem högt. Och när hon nu såg dem framför sig ryckte hon nästan till, som om något i henne plötsligt vaknade.
Vi var egentligen bara i början av vår session. Men i det ögonblicket kändes det nästan som att vi redan var färdiga.
Jag såg hur orden landade någonstans djupt inom henne. Som om de hittade en plats där de länge hade velat få ligga.
Inget mer behövde sägas. De låg där mellan oss. Och hon satt tyst en stund och betraktade dem.
Ibland tänker vi att förändring måste börja med stora insikter. Men ofta räcker det med de små ❤️
av admin | feb 22, 2026 | I terapirummet
Jag vill följa honom, sade jag till min chef och bad om att få ta över ansvaret för klienten. Han var ung och jag såg potentialen och fantiserade om att få vara med på hans förändringsresa.
Helt ärligt såg jag fram emot att få vara en person i hans liv som gjorde skillnad, som han kunde luta sig mot, och som skulle hjälpa honom att ta sats mot den framtid han längtade efter.
Men istället mötte jag under årets gång en ungdoms trotsighet. Jag såg hur varje ord gick in genom ett öra och ut i ett annat, och istället för att styra honom framåt så rörde vi oss i cirklar. Han sa en sak och gjorde en annan. Varje samtal kändes som en repris och min betydelse i hans liv kändes allt annat än viktigt där jag stod med mina pekpinnar och bad honom skärpa sig.
Min insats kändes otillräcklig och helt ärligt kunde jag anklaga mig själv för att inte ha nått fram till honom där han suttit i fåtöljen mitt emot mig under ett år.
Men kanske betydde jag mer än vad jag trodde då han under vårt sista möte sträcker ut armarna och ber om en kram innan han går….❤️
av admin | jan 10, 2026 | I terapirummet
Hur mycket ska man älska sig själv då, frågar han.
Till 80 procent, svarar jag.
80?
Ja. För du är ju inte perfekt. Det är ingen av oss.
Vissa delar, vissa drag hos oss själva kanske vi aldrig kommer att älska –
och det är faktiskt okej.
80 procent, mumlar han för sig själv.
Är det något vi behöver jobba på? frågar jag.
Ja… kanske har jag lite att jobba på ändå, trots allt.
Och kanske är det just där självkärleken börjar.
Inte i att älska allt, utan i att sluta kräva hundra procent🖤
