Tack

Får jag komma tillbaka säger hon och tittar försiktigt upp under sin lugg.

Ja, så klart, du får komma när du vill.

Hennes förra kurator avslutade hennes samtal.

Talade om för henne vilket svår patient hon var.

Hon kände sig som ett hopplöst fall.

Hon håller fast i mina ögon längre än vad hon brukar som för att se om jag menar det jag säger.

Hennes axlar sjunker, hon lutar sig tillbaks.

Jag finns alltid här, säger jag med ord som jag hoppas fastnar på hennes insida.

Hon tittar upp igen med tårade ögon.

Tack, säger hon innan blicken faller ner i golvet.

Tack.

Ska vi göra slut?

Ska vi göra slut?

Han tittar på mig förvånad över mina ord.

Hur tycker du att våra samtal går, är det här ett givande förhållande?

Nja det är trevligt att komma hit men jag vet inte om det skett några förändringar.

Mm och vad är det för förändring som ska ske frågar jag.

Jag vill må bättre, svarar han snabbt.

Och vad behöver du göra för att må bättre, frågar jag.

Det vet jag väl inte, det är väl ditt jobb, svarar han aningen irriterad.

Mmmh, och har jag försökt att vägleda dig till att må bättre.

Han tystnar.

Ja men jo, det har du väl säger han med en något mildare röst.

Mmm, och vad har du gjort då?

Ingenting, säger han med en djup suck.

Så du har fått lite verktyg men du använder dem inte?

Ja så kan man väl se det.

Varför tror du att det är så?

Jag orkar väl helt enkelt inte.

Han ser uppgiven ut där han sitter.

Vad tror du om att vi bara tar upp ett endaste verktyg, och tittar på hur vi skulle kunna få dig att orka använda det.

Jag ser att han vill gråta men han gör det inte.

Det kan vi göra säger han och lägger handen på hunden som för att tanka energi.

Det kan vi göra, upprepar han igen som för att sparka igång sig själv.

Han möter mina ögon, fortfarande med en hand på hunden och en i knät.

Nu vänder vi det här säger jag och borrar in blicken så djupt i honom att han får ont.

Han nickar och drar tillbaka sin hand från hundens rygg så snabbt som om han hade bränt sig på den.

Han tar sats med en djup inandning, nu kör vi! ❤︎

Det är ett hantverk

Att vara terapeut är för mig ett hantverk med ord.

Det måste finnas en fin balans av lyssnande, skratt och lärande.

Jag måste ifrågasätta samtidigt som jag ska vara varm och inkännande.

En balans mellan bokstäver, dynamik och uttalanden.

Jag får inte ta över rummet men inte heller låta min klient äga alla orden.

Det är ett hantverk, och jag övar hela tiden.

Jag är en stämgaffel som lyssnar in och vibrerar ut.

Lika inkännande mot andra som mot mig själv.

Jag är själens läkare.

Lagar sår som inte syns.

Opererar blint utan ett team bakom mig.

Det är ett hantverk.

Och jag övar.

Hela tiden.

Det är inte du som har ont

I terapistolen inser du att det inte är du som har ont. Den vuxna delen av dig. Det är inte du som blöder eller skriker efter hjälp. Det är inte du som gråter och mår dåligt. Det är inte du som känner dig så där himla isolerad och ensam. Det är barnet i dig. Hon med det stora blödande såret som inte fick någon plats att växa.

Du är hel nu. På ytan. Men det där såret finns kvar. Pulserande. Värkande. Det smärtar under huden men utanpå syns inte ett endaste blåmärke.
Du är vuxen nu, och den vuxna delen av dig har gjort alla rätt. Hon har byggt allting bra omkring sig. Men inuti ekar ordet fel, fel, fel. Det är hon som ropar, hon som önskar att det vore annorlunda, hon som har ett förflutet som inte går att rätta till.
Du skulle vilja ta fram saxen och klippa av det som ligger bakom mig. Allt som tynger och gör ont. Då skulle du bli hel. För det är jobbigt att bära runt på det där trasiga även om du inte bor i det längre.
Det är som att gå barfota över ruiner. Som att bygga ett slott på svag mark. Titta vad fint, kan du säga stolt och peka på allt det vackra som kan falla ihop när som helst.
Det känns oroligt att gå på mark som inte bär, att ständigt vara orolig över vart du trampar.
Du litar inte på att det inte ligger minor längst vägen eller att du faller ner i en stor svart grop. Kanske därför det känns så svårt att leva i nuet även om nuet är bra. För du går ständigt runt och bär på rädslan; att vid nästa steg exploderar jag.

Du tappar bort dig själv

Du tappar bort

dig själv.

Förlorar fotfästet

om och om igen.

Precis när du tror att du återfått balansen

faller du

igen.

Det syns inte

utanpå.

Men inuti

gör det ont.

Du får blåmärken.

Både här och där.

Du älskar känslan

av vind i håret.

När tankarna går snabbt

och världen är din.

Men huvudet bland molnen

och fötterna på jorden.

Gör att man snubblar

ibland.

Varje gång är du rädd

för att fastna

att inte ta dig upp.

Och den rädslan

gör nästan ondare

än själva fallet.

Mitt ego vill bära dig

Det är något i dina ögon. Som att jag kan läsa dina tankar, utan ansträngning.

Det är som att jag ser alla dina känslor, att dom ligger utanpå. Jag kan röra vid dem, utan att du ryggar undan.

Jag läste din blick redan vid vårt första möte och såg hur dina ögon mjuknade, förändrades. Du kom in med ett försvar, en attityd som ramlade i golvet när du fick möta min.

Jag ser din brinnande törst, hur du söker näring, i mig. Vi finner varandra i ingenstans.

Du ser svaren i mig. Kanske för att jag kan läsa frågorna i dig.

Jag vet att jag kan hjälpa dig, ändå låter jag bli.

Få dig hel, att läka inuti.

Du ser mig som hjälten i en sorglig historia där du behöver bli räddad, och kanske är det speglingen av mig själv i dina ögon som får mig att växa och vakna. Att vilja ge dig allt du behöver.

Mina ord ger dig näring, min närhet ger dig tröst. Jag ser hur du utvecklas, växer, vecklar ut blad för blad.

Jag ser all din potential, hur stor du kan bli. Kanske är det därför jag vill fortsätta att vattna dig, fast att jag vet att det skulle dränera mig själv. Eller kanske för att ta åt mig äran, dagen då du mår bättre, när du kommer att lyckas.

Mitt ego vill bära dig, men mitt hjärta säger att du klarar dig själv.