Det är över 20 år sedan han begick sitt brott. Han har sedan länge suttit av sitt straff. Ändå sitter han i min soffa och dömer sig själv på grund av gamla synder.
Du sitter fortfarande i ett fängelse, säger jag. Mmm, man kommer aldrig där ifrån säger han och nickar.
Så du har livstid? Han nickar igen.
När ska du bli fri? Han rycker på axlarna.
Bara du kan tidsbestämma ditt straff, säger jag.
Insikten slår honom att hans dåliga mående inte handlar om rädslan att bli dömd av andra eller om straffet samhället har gett honom, utan om straffet han gett sig själv.
Kanske dags för en omprövning, frågar jag. Han ler med hela ansiktet som om han håller med.
Han lämnar rummet fast besluten om att ge sig själv en ny rättegång och jag hoppas, kanske mer än han själv, att han en dag ska bli fri ❤︎
Vi sitter tysta tillsammans.
Ska du inte säga något säger han och tittar på mig.
Jag skakar på huvudet, vad skulle det göra för skillnad?
Ingen svarar han.
Efter en stund reser han sig upp. Det är väl dags och gå, nästan viskar han.
Vi båda vet att de orden idag har en dubbel betydelse.
Jag skakar på huvudet men följer honom till dörren.
Vi står tysta i dörröppningen.
Får jag ge dig en kram?
Han nickar.
Jag håller honom intill mig hårt, som för att visa att jag inte vill att han ska släppa taget, som för att ge honom all den värme och kärlek min kropp för stunden hade kvar. Som för att föra över livslust, livsglädje… hopp.
När dörren stängs bakom honom känner jag mig tom.
Tårarna bränner bakom ögonen.
Efter bara några minuter ringer telefonen.
Du, jag ger det mer tid. Jag väntar. Kan jag få ett samtal till?
Jag drar en lättnadens suck innan jag svarar; hos mig kan du få hur många samtal du vill ❤︎
Jag vet inte vad jag vill göra när jag blir stor, säger hon och suckar när jag möter henne genom skärmen. Det ligger något tungt i luften och jag känner att orden är plågsamma för henne även om vi inte befinner oss i samma rum.
Kan det vara viktigare att du trivs i ditt nu än i din framtid frågar jag en bit in i samtalet.
Vad menar du säger hon frågande, som att hon inte förstod ett ord av vad jag sa.
Måste man veta något om framtiden frågar jag igen.
Nja, svarar hon avvaktade.
Vem vet egentligen vart man ska eller vad man ska bli?
Nej det kan man ju egentligen inte veta svarar hon med en starkare självklarhet i rösten.
Så det viktigaste kanske är att du trivs i ditt nu?
Det blir tyst.
Om du trivs på ditt jobb, då kanske du stannar där, och när du inte trivs, ja, då tar du dig därifrån. Skulle det kunna vara så enkelt?
Ja när du uttrycker det så så känns det ju det, säger hon med ett skratt.
Hon är tyst en stund. Ja, för jag tycker ju om mitt jobb och vill ingen annanstans, just nu, det är ju bara det att jag inte vet vad jag ska göra i framtiden säger hon och rycker på axlarna.
Jag vet inte heller vad jag gör i framtiden flikar jag in.
Hon skrattar, nej det är klart.
Så varför mår jag dåligt egentligen säger hon med ett leende.
Kanske för att du har svårt att vara i ditt nu?
Det har du rätt i säger hon, jag är aldrig i nuet utan vill leva i min dröm om framtiden men när den är blurrig så blir det svårt.
Ja och kanske kan man se blurrigheten som ett tecken på att du ska vara här och inte där?
Hon ler igen, det blir så jävla tydligt nu, vad dum jag är säger hon och sätter händerna för ansiktet. Allt jag planerar in kanske aldrig kommer ske säger hon med en helt ny närvaro i rösten.
Så ska du och jag jobba på att vara i nuet eller ska vi måla upp drömmar om din framtid under dina kommande träffar frågar jag.
Vi ska vara i nuet säger hon med ett självsäkert leende. Framtiden kan vänta ❤︎
Ps. Förstå mig rätt! Det är inget fel i att ha framtidsdrömmar. Jag är själv en person som alltid vill planera vägen jag vill gå, men om de planerna leder till jag att går vilse i mitt nu så gör de där planerna mer skada än nytta. Ibland behöver vi därför öva oss på skjuta på framtiden, att låta den vänta ❤︎
Vi leker med tankar.