Jag vill följa honom, sade jag till min chef och bad om att få ta över ansvaret för klienten. Han var ung och jag såg potentialen och fantiserade om att få vara med på hans förändringsresa.
Helt ärligt såg jag fram emot att få vara en person i hans liv som gjorde skillnad, som han kunde luta sig mot, och som skulle hjälpa honom att ta sats mot den framtid han längtade efter.
Men istället mötte jag under årets gång en ungdoms trotsighet. Jag såg hur varje ord gick in genom ett öra och ut i ett annat, och istället för att styra honom framåt så rörde vi oss i cirklar. Han sa en sak och gjorde en annan. Varje samtal kändes som en repris och min betydelse i hans liv kändes allt annat än viktigt där jag stod med mina pekpinnar och bad honom skärpa sig.
Min insats kändes otillräcklig och helt ärligt kunde jag anklaga mig själv för att inte ha nått fram till honom där han suttit i fåtöljen mitt emot mig under ett år.
Men kanske betydde jag mer än vad jag trodde då han under vårt sista möte sträcker ut armarna och ber om en kram innan han går….❤️