av admin | okt 4, 2026 | I terapirummet
Vad är ADHD och vad är min personlighet frågar hon mig. Kan jag ens förändras?
Jag rycker på axlarna som i ett svar att jag faktiskt inte vet. Hon beskriver en stor tomhet inom sig, en tomhet som funnits där sedan barnsben. Som vuxen beskriver hon att hon inte har några vänner kvar, och hon sitter där mitt emot mig och lägger skulden över det på sig själv.
Ibland handlar det inte svårigheten att få vänner, utan att behålla dem, förklarar jag. För vissa personer kan det handla om att man flyttat sig mellan grupper, bytt vänner, att man har svårt för att stanna kvar. Det kan bli en dopaminstyrd rörelse mer än ett medvetet val. Hon nickar och lyssnar aktivt. Ibland är det också så att man glömmer det som inte finns precis framför sig, så om man flyttar, byter jobb, så försvinner vänner man hade velat hålla kvar i bara för att de inte längre finns i ens synfält. Kan du känna igen dig i det?
Exakt svarar hon med tårarna rinnande nedför kinderna.
Men är det jag eller är dem, frågar hon mig och kramar om sig själv.
Jag tar upp ett papper och fladdrar med det i luften och håller kvar ett annat stilla i handen. Vilken av dessa är du, frågar jag. Hon skrattar och pekar på pappret som rör sig. Kanske är det så att man måste hålla hårdare i det här pappret än i det andra, för att det annars flyger det i väg? Hon nickar och följer papperslappen med ögonen. Och ibland är det svårt att hålla kvar i varandra, säger jag och håller papperslappen krampaktigt innan jag låter den falla till marken. Man får ju ont i händerna.
Vi skrattar båda två och tittar på det stilla pappret som ligger kvar i min hand.
Så kanske är det för vissa personer lättare att släppa taget, än att hålla kvar fortsätter jag. Jag skrynklar ihop den andra papperslappen och kastar den på golvet.
Kanske finns det ingen att lägga skulden på. För kanske var det inte bara du som gick, utan också personen som lät dig gå, och för att gå åt varsitt håll, behöver man vara två ❤️
av admin | aug 22, 2026 | I terapirummet
”Tänk om du har fel”. Hon tittar på mig med frågande ögon.
Det jag hör dig säga är att du är nöjd med ditt liv, men samtidigt strävar du efter något annat som du egentligen inte vill ha.
Hon tittar på mig som att hon inte förstått min poäng.
”Jag tror det är strävan…efter det som du egentligen inte vill ha som gör att du inte är lycklig…inte ditt liv i sig”.
Hon är tyst en stund. Som för att ta in det jag sagt. Som för att suga på orden, vända och vrida på dem.
”Jag har aldrig sett det på det sättet”, säger hon fundersamt.
”Nej, och jag tror att många av oss hamnar där. Vi fastnar i tron på att vi måste leta efter mer eller vara som alla andra. Vi måste gå på fester, ha ett gäng med vänner. Ha snygga kläder eller den nyaste telefonen. Men kanske sitter glädjen inte i de sakerna”
Hon nickar tyst.
”Min sitter i min hund, i att få titta ut över den här sjön säger jag med blicken på vattnet framför mig, i den första koppen kaffe på morgonen och i samtal med en vän”, avslöjar jag. Kanske behövs inget mer?
Hon nickar och ler. ”Ja, kanske har jag fel” ❤️
av admin | aug 1, 2026 | Övrigt
Det fanns en period i mitt liv då jag skämdes över den jag varit. Jag fasade över att människor skulle minnas tonårstjejen som skar sig i armarna eller stoppade fingrarna i halsen. ”Vad tänker de om mig idag? Tänk om de fortfarande tror att jag är samma person.”
Men idag känner jag tvärtom. Jag är stolt över den jag varit. Inte för det jag gjorde, utan för att jag tog mig igenom det. Jag tror faktiskt att det är en av anledningarna till att jag blev terapeut. Inte för att jag vet exakt hur mina klienter känner. Det gör jag inte. Varje människas historia är unik. Men jag vet hur det känns när livet gör ont.
Jag vet hur ensam man kan känna sig. Och jag vet hur svårt det kan vara att tro att något någonsin ska bli annorlunda.
När jag ser tillbaka idag tänker jag inte: ”Herregud, vad höll jag på med?” Jag tänker: Det där var en ung människa som gjorde så gott hon kunde med de verktyg hon hade. Hon hade ännu inte lärt sig att förstå sina känslor eller ta hand om dem på ett sätt som hjälpte henne.
Det kom senare.
Och kanske är det den viktigaste resan jag gjort. För en dag hittade jag den där människan jag alltid letat efter. Någon som jag kunde luta mig mot. Någon som fanns kvar även när livet gjorde ont. Mig själv ❤️
av admin | jul 21, 2026 | Om terapi
Jag är så stolt över den där unga tjejen. Hon gjorde så många kloka val utan att ens förstå det. Och det vill jag tacka henne för. För det är inte den 46-åriga Jessica men hundratals högskolepoäng, en stark självkänsla och en stabil grund att stå på som tagit mig dit jag är idag. Nej, det är den 20-åriga Jessica, hon som led av depressioner, självskadebeteende, ätstörningar och hade streck i flera ämnen. Hon som inte trodde att hon kunde någonting.
Det är HON som ska hyllas för alla framsteg .
Hon valde att gå på stigar som ingen före henne hade trampat upp. Hon hoppade ofta utan fallskärm, utan garantier på att det skulle bli bra. Hon hade ingen framför sig som visade vägen och ingen bakom sig som fångade upp henne om hon föll. Det hade varit så mycket enklare att välja den trygga vägen. Den som generationerna före henne redan hade gått. Men hon gjorde tvärtom.
Jag önskar att jag hade kunnat gå tillbaka och krama om henne, tala om för henne att allt kommer bli bra. För jag har henne att tacka för allt, för mitt liv. Ett liv som hon, i sina mörkaste stunder, ibland inte trodde var värt att leva.
Så tack Jessica. Tack för att du vågade ta steg trots att du var rädd. Tack för att du fortsatte, trots att du inte visste vart vägen skulle leda. Jag är så otroligt stolt över dig.
Och kanske behöver någon läsa det här idag. Inte för att du ska jämföra din resa med min. Utan för att påminna dig om att den du är idag inte behöver vara den du är om tio eller tjugo år. Var lite varsam med den människa du är just nu. Hon kanske håller på att lägga grunden till ett liv som du ännu inte kan föreställa dig❤️
Om du känner att det är dags att ta hand om dig själv är du varmt välkommen att höra av dig. Ibland börjar förändring med ett första samtal.
av admin | maj 16, 2026 | I terapirummet
Hon kommer in och sätter sig i fåtöljen med en djup suck.
“Nej… det känns inte som att det här funkar.”
“Åh, vad tråkigt”, säger jag och tittar på henne.
“Vad har du gjort annorlunda?”
Hon tittar på mig med en förvånad blick.
“Annorlunda?”
“Ja. Vad gör du idag som du inte gjorde tidigare?”
“Ingenting”, svarar hon och väntar nästan på att jag ska förklara vad jag menar.
“Okej… så när du går härifrån känner du dig ofta lättad. Du har fått nya perspektiv, nya tankar och olika verktyg. Men när du kommer hem fortsätter allt som vanligt?”
Det blir tyst en stund. Hon tittar på mig.
“Ja… så är det.”
“Okej. Tror du att ditt mående förändras om du själv inte gör något annorlunda?”
Hon är fortsatt tyst.
“Nej… men vad ska jag göra då?”
“Det vi gör här inne, det vi pratar om, behöver du börja öva på hemma också. Lite som med löpning. Du knyter inte på dig skorna och springer en mil första dagen. Du börjar med att gå. Sedan kanske du varvar gång och löpning. Det är samma sak med mentala förändringar. Det känns ovant och svårt i början. Men du måste börja någonstans.”
Hon tittar fortfarande på mig med en blick jag inte riktigt kan tyda.
“Det är inte bara insikten som gör skillnaden. Det är förändringen.”
Hon andas ut.
“Så det finns hopp kvar?”
“Det finns hopp kvar”, säger jag och ler.
