Jag är tråkigt, säger hon med en hopplöshet i rösten.
Jag ser att hon tror på sina ord.
Anser vem, frågar jag.
Hon tittar på mig som att hon inte förstår frågan.
För alla, jag bara är tråkig säger hon och rycker på axlarna.
Jag är också skittråkig säger jag. Jag gillar bara hundar, företagande och psykologi. Jag tycker inte om någonting annat. Och min man, han är också skittråkig, han tycker om musik, det är skittråkigt tycker jag.
Hon skrattar.
Men hans kompisar tycker ju inte det, eller hur. Och jag har vissa vänner som också tycker om företagande och andra som tycker om hundar. Men jag har ju inte intressen gemensamt med alla. Hon tittar på mig med en helt ny glöd i ögonen.
Det är omöjligt att vara intressant och rolig för alla, men det är lika omöjligt att vara tråkig för alla. Är du med på vad jag menar?
Hon nickar.
Jag tror inte att du är tråkig, om jag får gissa så kanske det mer handlar om att du inte har gemensamma intressen med personerna runt om dig.
Ja men så är det nog säger hon.
Jag skriver upp de två olika tankarna på tavlan. Jag är tråkig vs jag har inte så mycket gemensamt med mina vänner. Hur känns det när du jämför dem här säger jag och pekar på tavlan.
Den sista tanken känns mycket lättare säger hon, eller hur bekräftar jag.
Hur mår man när man tänker den frågar jag.
Mycket bättre svarar hon.
—
Vi människor fastnar ofta i ”tankefel,” där vi tar på oss skulden eller ser oss själva som problemet. När vi gör det, blir problemen tyngre och svårare att hantera. Men ibland räcker det med att ifrågasätta våra egna tankar för att lätta på bördan och må bättre. En liten förändring i perspektiv kan göra stor skillnad och hjälpa oss att se på oss själva med mer medkänsla och förståelse. Vilka tankar behöver du ifrågasätta?