Han söker till mig pågrund av stress, det flimrar framför ögonen och panikattacker kommer tätare.
Nej, men jag kan inte minska min stress det går i släkten säger han när jag förklarar att han måste minska den.
Jaha, så varför är du här säger jag och sätter mig ner i fåtöljen igen.
Han tar ett djupt andetag som för att det ta sats men innan han får ut meningen som ligger på hans tunga kommer han på sig själv och sväljer den igen.
Jag skrattar tyst.
Fortsätt, säger han och ler för att visa mig att jag kan fortsätta att där jag startade.
Så du kan förändra din stress frågar jag innan jag ställer mig upp.
Jag vill, rättar han mig.
Bra svarar jag.
För så länge du säger att du inte kan förändras så är det sant, är du med mig frågar jag samtidigt som jag återigen fattar pennan.
Han nickar, och så längde du tror att det går att förändra så är det också sant.
Han nickar, spärrar upp ögonen och följer pennans rörelser.
Så bara för att dina föräldrar gjorde på ett sätt, måste du göra samma, frågar jag.
Han tvekar innan han svarar, som för att leta efter det godkända svaret.
Nej.
Så vad skulle du behöva göra annorlunda från och med idag, frågar jag.
Det blir en lång lista med både tankar och handlingar på tavlan.
Det där var ju inte så svårt, säger han när jag sätter sista punkten.
Nej det där var ju inte så svårt säger jag och lägger listan i hans hand ❤︎
