Det är en mur mellan oss, jag försöker att nå dig men kommer inte hela vägen fram.
Så fort jag kommer för nära, bromsas jag och får en stoppskylt framför näsan.
Jag påtalar det.
Du fnyser och säger att det inte är sant.
Jag har visst släppt in dig säger du samtidigt som du undviker min blick.
Men så fort jag lyckats plocka bort en sten lägger du dit en ny.
Muren håller inte bara mig ute utan också dig inne.
Den skymmer sikten för livet du skulle kunna leva.
Men du känner dig trygg, trygg med att ha folk på avstånd. Trygg med att klara dig själv.
Hur känns det där inne frågar jag och försöker att möta din blick.
Ensamt svarar du utan att ta orden i din mun.
Jag läser svaret i de ögon som undviker mina.
Jag skulle önska att jag hade fått visa dig världen, riva ner den där muren som skymmer din sikt.
Men istället sitter jag där med en vägg framför mitt ansikte, knackar försiktigt på och med en förhoppning att få komma in.
Men backar när jag inser att det i terapirummet inte är min önskan som ska förverkligas, utan din ❤︎
