Alltså jag tror att det här kan vara bra, säger han och vrider på kroppen som om jag har gett honom en massage. Det här kan nog fan hjälpa mig. Jag gissar att jag ler, tyst suger åt mig bekräftelsen, sväljer den mjukt och sparar den i min mage. Han upprepar orden igen när han närmar sig dörren.
Han bokar ingen ny tid men jag vet att han kommer tillbaka, han som satte sig i fåtöljen men armarna i kors och sade ”jag tror inte på samtal”. Det här var något annat förklarar han för mig när jag efter sessionen upprepar hans ord ”jag tror inte på samtal”. Jag klappar mig på axeln och kramar om mitt hjärta med samma mjuka hand som tog emot honom när han kom. Han som inte ville sätta sig i fåtöljen och när han väl gjorde det hade han armarna hårt knutna över bröstet som för att förhindra mig att komma in.
Långsamt såg jag honom slappna av och vid slutet av sessionen var han så fokuserade vid mina ord att armarna ramlat åt sidan och gav mig fritt spelutrymme att komma åt hans hjärta. Men istället för att försöka komma nära honom lät jag han komma nära mig. Lättsamt svarar jag på hans frågor, bjuder på mina tankar och leker med ord. Vi ler mot varandra innan vi reser oss upp, jag följer honom till dörren och han fortsätter att prata hela vägen fram. Han bokar ingen ny tid, men jag vet, att han kommer tillbaka.
