När det knackar på dörren skäller han, är det rätt beteende frågar jag. Han är tyst en stund och tittar ner i golvet, ja, han vaktar ju, han varnar, och det är ju rätt säger han och tittar på mig med en osäker blick. Tror du att jag tycker att det är bra beteende, uppskattar jag det. Njeee, svarar han lite osäkert och vänder blicken ner i golvet. Vem av oss har då rätt, frågar jag. Han fortsätter att titta ner mattan. Tror du han funderar på om jag tycker hans beteende är jobbigt eller fel. Han ler med blicken ner i golvet, nej.
Kan jag få honom att ändra sig. Han tittar upp snabbt, ja men då måste du träna. Ja precis svarar jag. Han återgår till att följa mattans kant med blicken.
Vad vill jag säga med den här metaforen?
Han kniper ihop munnen, som att han är rädd att ge mig fel svar.
Att ett beteende kan vara både rätt och fel, svarar han försiktigt. Ja precis bekräftar jag, beroende på vem du frågar. Och vill du förändra dig så kan du svarar jag, men det kan ta tid lägger han till innan jag hinner säga det själv. Precis svarar jag. Så är ditt beteende ”fel” frågar jag. Nej, men egentligen inte säger han. Vill du förändra dig? Nej, egentligen inte, upprepar han.
Hm.. så har du ett problem, frågar jag.
Han skrattar. Nej det är hon som har ett, skrattar han.
Han lämnar rummet ett problem lättare med insikten att problemet inte alltid stannar hos ägaren till det. Att det är lätt att lämpa över sina egna problem till andra och göra dem ansvariga för det. Är man villig att förändra/lösa andras problem så är det ok, om inte, så är det också okej ❤︎
När jag hoppade av min anställning kändes det som att hitta och tappa bort mig själv på samma gång. Jag hoppade in i drömmen men tappade samtidigt bort den jag en gång var.
Jag kom på mig själv med att sakna ögon att spegla mig i, röster att stämma av mitt skratt emot. Det kändes som att mina kläder inte längre passade mig och frisyren kändes alltid fel.
Jag saknade ett sammanhang, kanske för att jag tappade bort mitt eget eller inte längre hade en grupp att följa efter. Dagen kändes ofta lika lång som kort och slutade alltid upp med en ensam känsla längst ner i magen.
Stundtals brände tårar bakom ögonlocken samtidigt som hjärtat var varmt. Jag försökte lägga om pusslet, få bitar att passa ihop men det kändes som att det alltid saknades några. Kanske var det de varma ögonen, de klingande skratten eller de snabba fötterna i korridoren?
Men samtidigt visste jag att allt det där var en fantasi och inget jag ville tillbaka till, men en del av mig suktade efter det ändå. Förr kunde jag sucka över ytliga samtal och ”tunn vänskap”, idag vet jag att de där ytliga banden är bättre än inga alls.
Idag har jag lärt mig att uppskatta alla ögon jag möter, och jag vill nästa inget hellre än att få ett ytligt snack om väder och vind. Att man saknar något betyder nödvändigtvis inte att man ska backa tillbaka, kanske handlar det istället om att känna tacksamhet och uppskattning för det som en gång var, men också om att förvalta och ta hand om det du faktiskt har.
Månadens tema handlar om hur du kan använda skrivandet som livskompass och navigation. Skrivandet kan nämligen fungera som en vägvisare i livet Hur då kanske du tänker Jo, sätt dig ner och skriv vad du vill ha ut av livet, vad du vill uppleva, vad du vill uppnå. Vad är viktigt för dig? Ge dig själv 10-15 minuter och skriv ner vad du önskar ha ut av ditt liv, vad du ser i din framtid. ➡️ Där har du din livskompass.
Häng upp den på en vägg, sätt den längst fram i din kalender eller påminn dig själv om den regelbundet.
För att sedan hålla din navigation är det viktigt att du återkommer till din livskompass. Skriv ner varje månad/vecka vad du har gjort för att närma dig ditt mål. Behöver du ändra kurs, ta en annan väg? Genom att regelbundet hålla koll på din karta kommer du ta dig till dina mål.
Vill du hjälpa andra (eller dig själv) att läka genom skrivande? Kika in på skrivterapicentrum.se för att hitta rätt utbildning för dig✏️
Jag älskar sårbarhet.
Både din och min.
Äkthet, närhet, gemenskap.
Mänsklighet & medmänsklighet.
I mitt terapirum är allt det där så levande.
Tårar, skratt, känslor.
Här bor ocianer av tid och tålamod.
Här får både du och jag bara finnas, vara.
Släppa krav, tid och rum.
Jag älskar sårbarhet.
Både din
…och min.
Du vill bara bli älskad.
Han tittar på mig tyst.
Han behöver inte säga något, jag vet att jag träffade mitt i prick.
Jag ser det i hans ögon, och den nya insikten gör ont.
Där sa du något, säger han nästan viskande och fortsätter sedan sin tystnad.
Man hade kunnat höra en knappnål falla, tystnaden var brutal men jag visste att det försiggick en högljudd konversation inom honom. Man hade kunnat skära med en kniv genom luften. Den var tunn men samtidigt tung.
Nu måste jag hem och tänka på det här säger han och reser sig hastigt upp.
Jag följer honom till dörren, han vänder sig om i dörröppningen. Jag känner mig inte älskad säger han med ett frågetecken efter meningen som för att få sin känsla bekräftad av mig. Nej du gör kanske inte det, svarar jag. Han nickar och håller hårt i handtaget. Hans blick sitter fast i mig, som att han försöker få ett rakt svar ur mina ögon. Men jag har inte svaret, inte heller han.
Han stänger dörren tyst. Så försiktigt att det nästan inte hörs.
Det tar inte många timmar innan jag ser hans nummer på min telefon. Du har rätt, jag känner mig inte älskad. Det finns en lättnad i rösten, även om hans situation inte har förändrats har han kunnat sätta sitt finger på problemet. Han vet nu vart han har ont. Kan vi ses i morgon igen? Jag ler när jag lägger på luren. För jag vet att vi löser det här. Tillsammans❤︎
Han har inte så många vänner för han leker på ett speciellt sätt. Andra hundar förstår honom inte. Det kan lätt bli bråk….fast att han inte menar något illa. Jag klappar honom försiktigt utan att möta hennes blick.
Han måste vara tillsammans med andra av sin egen ras när han ska leka, fortsätter jag. Men vi känner inte så många kamphundar. Därför tränar vi på att umgås med andra utan att leka. Vi går promenader intill varandra, utan att ens låta dem försöka att bli vänner.
Jag vänder blicken mot henne. Kan det vara samma för dig? Att dina klasskamrater inte ”leker” på samma sätt, att ni helt enkelt inte passar ihop?
Hon nickar försiktigt.
Men kan du, precis som han, säger jag och pekar på hunden, lära dig att gå bredvid?
Hon fortsätter att nicka.
Ni kanske bara inte är av samma ras, fortsätter jag. Du kanske också är en kamphund. Jag ler, men hon tittar på mig utan att skratta.
Ibland måste man hitta sin egen ”flock”, personer som umgås på samma villkor och sätt som du. Men man behöver ofta ändå anpassa sig och acceptera de andra raserna som inte liknar en själv.
Hon suckar djupt.
Dom är inte fel, du är inte fel. Ni är bara olika. Jag ser en lättnad över hennes ansikte även om hon försöker hålla känslan inne.
Hon möter inte min blick utan fortsätter titta på hunden som för att hitta likheter dem emellan. Hon säger inte mycket, men jag vet att det försiggår en hel del, på insidan.
Så jag behöver öva på att gå bredvid säger hon och möter min blick. Jag rycker på axlarna, jag vet inte, behöver du, säger jag och bollar frågan tillbaka.
Hon nickar och smeker honom över huvudet. Jag ska också öva mig på att gå bredvid.
Du såg mig inte. Själv hade jag svårt att ta ögonen från dig.
Jag tror att jag omedvetet log med en önskan att möta din blick. Jag vet inte om du undvek min och för mig spelar det ingen roll.
Jag försökte spela obrydd. Men någonting gjorde mig så väldans glad.
Du gick där med en vän precis som vilken ungdom som helst. Du skrattade, pratade och betedde dig på ett sätt jag aldrig sett förut.
Jag fick minnen av dina tomma, trötta ögon. Jag kommer ihåg de desperata telefonsamtalen där jag inte kunde höra dina ord för att du i panik inte kunde sluta gråta, och jag minns så väl de utvalde orden: jag vill inte leva mer.
Vår resa tillsammans var tung och svår, även för mig som ibland kände mig lika hjälplös som du. Det kändes som att mitt hjärta förstorades sekunden du dök upp framför mina ögon och plötsligt fick alla tysta timmar i terapirummet en mening. Det som kändes plågsamt och svårt, kanske för oss båda fick nu ett helt annat värde.
Jag ville springa fram och ge dig en kram, säga tack och uttrycka min glädje över att du mår bra. Men istället tittade jag bort, tog en omväg för att ge dig space och platsen du förtjänar.
Oavsett om du vill skriva en bok eller skriva terapeutiskt så är ofta problemet att vi sätter för höga mål för oss själva och därför ofta ramlar ur rutinen innan man ens hunnit starta den.
De med kunskap om terapeutiskt skrivande vet att 20 minuters reflektivt skrivande om dagen förbättrar din hälsa och därför sätter de det som mål. Du kanske håller i det i 2-3 dagar, tappar det och ger upp.
Sanningen är att reflektivt skrivande hjälper dig även om du bara gör det fem minuter om dagen eller en gång om året. För det handlar inte om kvantitet utan kvalitet. Skriver du utifrån dina tankar och känslor, och sedan reflekterar över det så hjälper det dig oavsett hur lite eller mycket du skriver. Så vill du komma igång med terapeutiskt skrivande sänk kraven och lyssna inåt istället för utåt.
Skriv bara skriv!
Ps. Vill du hjälpa andra (eller dig själv) att läka genom skrivande? Kika in på skrivterapicentrum.se för att hitta rätt utbildning för dig.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
Du vill bara bli älskad.
Han har inte så många vänner för han leker på ett speciellt sätt. Andra hundar förstår honom inte. Det kan lätt bli bråk….fast att han inte menar något illa. Jag klappar honom försiktigt utan att möta hennes blick.