När det knackar på dörren skäller han, är det rätt beteende frågar jag. Han är tyst en stund och tittar ner i golvet, ja, han vaktar ju, han varnar, och det är ju rätt säger han och tittar på mig med en osäker blick. Tror du att jag tycker att det är bra beteende, uppskattar jag det. Njeee, svarar han lite osäkert och vänder blicken ner i golvet. Vem av oss har då rätt, frågar jag. Han fortsätter att titta ner mattan. Tror du han funderar på om jag tycker hans beteende är jobbigt eller fel. Han ler med blicken ner i golvet, nej.
Kan jag få honom att ändra sig. Han tittar upp snabbt, ja men då måste du träna. Ja precis svarar jag. Han återgår till att följa mattans kant med blicken.
Vad vill jag säga med den här metaforen?
Han kniper ihop munnen, som att han är rädd att ge mig fel svar.
Att ett beteende kan vara både rätt och fel, svarar han försiktigt. Ja precis bekräftar jag, beroende på vem du frågar. Och vill du förändra dig så kan du svarar jag, men det kan ta tid lägger han till innan jag hinner säga det själv. Precis svarar jag. Så är ditt beteende ”fel” frågar jag. Nej, men egentligen inte säger han. Vill du förändra dig? Nej, egentligen inte, upprepar han.
Hm.. så har du ett problem, frågar jag.
Han skrattar. Nej det är hon som har ett, skrattar han.
Han lämnar rummet ett problem lättare med insikten att problemet inte alltid stannar hos ägaren till det. Att det är lätt att lämpa över sina egna problem till andra och göra dem ansvariga för det. Är man villig att förändra/lösa andras problem så är det ok, om inte, så är det också okej ❤︎
