När jag hoppade av min anställning kändes det som att hitta och tappa bort mig själv på samma gång. Jag hoppade in i drömmen men tappade samtidigt bort den jag en gång var.
Jag kom på mig själv med att sakna ögon att spegla mig i, röster att stämma av mitt skratt emot. Det kändes som att mina kläder inte längre passade mig och frisyren kändes alltid fel.
Jag saknade ett sammanhang, kanske för att jag tappade bort mitt eget eller inte längre hade en grupp att följa efter. Dagen kändes ofta lika lång som kort och slutade alltid upp med en ensam känsla längst ner i magen.
Stundtals brände tårar bakom ögonlocken samtidigt som hjärtat var varmt. Jag försökte lägga om pusslet, få bitar att passa ihop men det kändes som att det alltid saknades några. Kanske var det de varma ögonen, de klingande skratten eller de snabba fötterna i korridoren?
Men samtidigt visste jag att allt det där var en fantasi och inget jag ville tillbaka till, men en del av mig suktade efter det ändå. Förr kunde jag sucka över ytliga samtal och ”tunn vänskap”, idag vet jag att de där ytliga banden är bättre än inga alls.
Idag har jag lärt mig att uppskatta alla ögon jag möter, och jag vill nästa inget hellre än att få ett ytligt snack om väder och vind. Att man saknar något betyder nödvändigtvis inte att man ska backa tillbaka, kanske handlar det istället om att känna tacksamhet och uppskattning för det som en gång var, men också om att förvalta och ta hand om det du faktiskt har.
