Hela sessionen ägnas åt någon som inte är i rummet.
Jag stoppar honom mitt i en mening och målar upp en båt på tavlan.
Han har satt sig i sin båt eller hur, säger jag och pekar på tavlan.
Ja, säger han skrockande.
Och du vet hur han tar sig ut den, fortsätter jag med pennan mot glastavlan.
Ja säger han stolt och räknar upp alternativ på fingrarna.
Jag målar upp hans ord på tavlan. Han ler stolt när han ser dem och lutar sig tillbaka.
Här är din båt säger jag och målar en till på tavlan.
Han tittar storögt, hur tar du dig ur den, frågar jag.
Han blir tyst en stund, sedan skrattar han. Du menar att jag fokuserar på andras båtar?
Nja svarar jag, jag undrar om du inte fokuserar mer på dem än på din egen.
Han skrattar igen.
Det hjälper inte dig att hitta lösningar på andras problem, det är ju deras båt. Du måste hitta lösningen på din säger jag och pekar på båten igen.
Ska vi ta hand om DIN båt nästa session.
Han kramar om mig innan han går. Inga andra båtar ropar jag i dörrspringan innan dörren sakta smäller igen.
Inga andra båtar skrattar han så det ekar
både i trappuppgången med också hela vägen in i mitt hjärta ❤︎
