Du vill bara bli älskad.
Han tittar på mig tyst.
Han behöver inte säga något, jag vet att jag träffade mitt i prick.
Jag ser det i hans ögon, och den nya insikten gör ont.
Där sa du något, säger han nästan viskande och fortsätter sedan sin tystnad.
Man hade kunnat höra en knappnål falla, tystnaden var brutal men jag visste att det försiggick en högljudd konversation inom honom. Man hade kunnat skära med en kniv genom luften. Den var tunn men samtidigt tung.
Nu måste jag hem och tänka på det här säger han och reser sig hastigt upp.
Jag följer honom till dörren, han vänder sig om i dörröppningen. Jag känner mig inte älskad säger han med ett frågetecken efter meningen som för att få sin känsla bekräftad av mig. Nej du gör kanske inte det, svarar jag. Han nickar och håller hårt i handtaget. Hans blick sitter fast i mig, som att han försöker få ett rakt svar ur mina ögon. Men jag har inte svaret, inte heller han.
Han stänger dörren tyst. Så försiktigt att det nästan inte hörs.
Det tar inte många timmar innan jag ser hans nummer på min telefon. Du har rätt, jag känner mig inte älskad. Det finns en lättnad i rösten, även om hans situation inte har förändrats har han kunnat sätta sitt finger på problemet. Han vet nu vart han har ont. Kan vi ses i morgon igen? Jag ler när jag lägger på luren. För jag vet att vi löser det här. Tillsammans❤︎
