Om jag låter honom sno mat från köksbordet. Kommer han då att göra det frågar jag och pekar på hunden som snarkar i soffan.

Ja så klart.

Varför?

För att han kan svarar hon snabbt.

Precis svarar jag, så i en relation måste man sätta gränser.

Ja, säger hon och vrider sig i fåtöljen.

Så vad har du satt för gränser i din, frågar jag.

Det blir tyst.

Inga, säger hon och tittar ner i golvet.

Så han behandlar dig på det sättet för att han kan frågar jag.

Hon nickar tyst. Hon har förstått min poäng.

Kan du pröva att be honom gå ner från bordet och sluta sno mat?

Hon skrattar… jo, men det känns jobbigt… men jag kan pröva.

Ja eller hur, visst känns det jobbigt. Dex hade förmodligen undrat vad jag håller på med om jag plötsligt sätter gränser. Han hade nog försökt att trotsa dem några gånger men tillslut så förstår han att jag menar allvar.

Men om han inte förstår, frågar hon. Ja då får du göra ett val. Kan jag förhindra att beteendet uppstår, kan du sätta galler runt ditt köksbord? Hon skakar på huvudet.

Ok är det är stort problem, kan du leva med att han snor mat.

Nej det kan jag inte svarar hon.

Ok och vad behöver du göra då?

Köpa en ny hund skrattar hon.

Gå ut på blocket och börja leta, säger jag och vi kiknar av skratt båda två.

Hunden tittar på oss, han undrar vad som försiggår och är totalt omedveten om att jag uttnyttjar honom metaforiskt för lärdomar.

Två veckor senare kommer hon tillbaka. Det lyser om hela henne och jag ser innan hon öppnar munnen att hon är stolt som en tupp.

Berätta vad har hänt, frågar jag nyfiket.
Jag sade ifrån säger hon och ler med hela ansiktet.

Jag ser att hon växt med flera centimer och hon bär en helt annan styrka i sig nu än dagen hon kom.
Jag vill egentligen gråta av stolthet när jag hör hennes historia, hur hon en dag från en annan lärt sig säga nej och sätta stopp. Men jag håller känslan inom mig, bär med mig den resten av dagen, och glömmer den förmodligen aldrig ❤︎