Du vill bara bli älskad.
Han tittar på mig tyst.
Han behöver inte säga något, jag vet att jag träffade mitt i prick.
Jag ser det i hans ögon, och den nya insikten gör ont.
Där sa du något, säger han nästan viskande och fortsätter sedan sin tystnad.
Man hade kunnat höra en knappnål falla, tystnaden var brutal men jag visste att det försiggick en högljudd konversation inom honom. Man hade kunnat skära med en kniv genom luften. Den var tunn men samtidigt tung.
Nu måste jag hem och tänka på det här säger han och reser sig hastigt upp.
Jag följer honom till dörren, han vänder sig om i dörröppningen. Jag känner mig inte älskad säger han med ett frågetecken efter meningen som för att få sin känsla bekräftad av mig. Nej du gör kanske inte det, svarar jag. Han nickar och håller hårt i handtaget. Hans blick sitter fast i mig, som att han försöker få ett rakt svar ur mina ögon. Men jag har inte svaret, inte heller han.
Han stänger dörren tyst. Så försiktigt att det nästan inte hörs.
Det tar inte många timmar innan jag ser hans nummer på min telefon. Du har rätt, jag känner mig inte älskad. Det finns en lättnad i rösten, även om hans situation inte har förändrats har han kunnat sätta sitt finger på problemet. Han vet nu vart han har ont. Kan vi ses i morgon igen? Jag ler när jag lägger på luren. För jag vet att vi löser det här. Tillsammans❤︎
Han har inte så många vänner för han leker på ett speciellt sätt. Andra hundar förstår honom inte. Det kan lätt bli bråk….fast att han inte menar något illa. Jag klappar honom försiktigt utan att möta hennes blick.
Han måste vara tillsammans med andra av sin egen ras när han ska leka, fortsätter jag. Men vi känner inte så många kamphundar. Därför tränar vi på att umgås med andra utan att leka. Vi går promenader intill varandra, utan att ens låta dem försöka att bli vänner.
Jag vänder blicken mot henne. Kan det vara samma för dig? Att dina klasskamrater inte ”leker” på samma sätt, att ni helt enkelt inte passar ihop?
Hon nickar försiktigt.
Men kan du, precis som han, säger jag och pekar på hunden, lära dig att gå bredvid?
Hon fortsätter att nicka.
Ni kanske bara inte är av samma ras, fortsätter jag. Du kanske också är en kamphund. Jag ler, men hon tittar på mig utan att skratta.
Ibland måste man hitta sin egen ”flock”, personer som umgås på samma villkor och sätt som du. Men man behöver ofta ändå anpassa sig och acceptera de andra raserna som inte liknar en själv.
Hon suckar djupt.
Dom är inte fel, du är inte fel. Ni är bara olika. Jag ser en lättnad över hennes ansikte även om hon försöker hålla känslan inne.
Hon möter inte min blick utan fortsätter titta på hunden som för att hitta likheter dem emellan. Hon säger inte mycket, men jag vet att det försiggår en hel del, på insidan.
Så jag behöver öva på att gå bredvid säger hon och möter min blick. Jag rycker på axlarna, jag vet inte, behöver du, säger jag och bollar frågan tillbaka.
Hon nickar och smeker honom över huvudet. Jag ska också öva mig på att gå bredvid.
Du såg mig inte. Själv hade jag svårt att ta ögonen från dig.
Jag tror att jag omedvetet log med en önskan att möta din blick. Jag vet inte om du undvek min och för mig spelar det ingen roll.
Jag försökte spela obrydd. Men någonting gjorde mig så väldans glad.
Du gick där med en vän precis som vilken ungdom som helst. Du skrattade, pratade och betedde dig på ett sätt jag aldrig sett förut.
Jag fick minnen av dina tomma, trötta ögon. Jag kommer ihåg de desperata telefonsamtalen där jag inte kunde höra dina ord för att du i panik inte kunde sluta gråta, och jag minns så väl de utvalde orden: jag vill inte leva mer.
Vår resa tillsammans var tung och svår, även för mig som ibland kände mig lika hjälplös som du. Det kändes som att mitt hjärta förstorades sekunden du dök upp framför mina ögon och plötsligt fick alla tysta timmar i terapirummet en mening. Det som kändes plågsamt och svårt, kanske för oss båda fick nu ett helt annat värde.
Jag ville springa fram och ge dig en kram, säga tack och uttrycka min glädje över att du mår bra. Men istället tittade jag bort, tog en omväg för att ge dig space och platsen du förtjänar.
Oavsett om du vill skriva en bok eller skriva terapeutiskt så är ofta problemet att vi sätter för höga mål för oss själva och därför ofta ramlar ur rutinen innan man ens hunnit starta den.
De med kunskap om terapeutiskt skrivande vet att 20 minuters reflektivt skrivande om dagen förbättrar din hälsa och därför sätter de det som mål. Du kanske håller i det i 2-3 dagar, tappar det och ger upp.
Sanningen är att reflektivt skrivande hjälper dig även om du bara gör det fem minuter om dagen eller en gång om året. För det handlar inte om kvantitet utan kvalitet. Skriver du utifrån dina tankar och känslor, och sedan reflekterar över det så hjälper det dig oavsett hur lite eller mycket du skriver. Så vill du komma igång med terapeutiskt skrivande sänk kraven och lyssna inåt istället för utåt.
Skriv bara skriv!
Ps. Vill du hjälpa andra (eller dig själv) att läka genom skrivande? Kika in på skrivterapicentrum.se för att hitta rätt utbildning för dig.
Det känns mjukt här säger hon och tittar sig omkring. Allt med dig känns mjukt. Hon lutar sig tillbaka i fåtöljen, och det var därför jag valde dig fortsätter hon. Jag lyssnar in tyst, noterar hennes outalade önskan om att behandlas med försiktighet. Inget i hennes utseende eller kroppsspråk hade kunnat skvallra om hennes behov. Tvärtom, hon utstrålar skinn på näsan och ett stort försvar. Hon intar hela rummet även om hon bara befinner sig i en del av det.
Jag fortsätter att vara tyst, lyssnar mer på det hon inte säger än orden hon faktiskt uttalar. Det bor liksom en helt annan historia mellan raderna. Som att det bor två olika versioner i samma kropp. En inuti och en utanpå.
Jag blir nästan rädd att spräcka ballongen hon blåst upp. Varje ord som trillar ur min mun skulle kunna vara ett potentiellt nålstick. När hon tystnar för att ta ett djupt andedag smäller jag ballongen så högt att hon nästan hoppar till.
Har du tänkt på att det kanske är du som skapar din omgivnings beteende? Jag ser på henne att hon inte gillar det jag säger. Att det känns mer som ett slag än som en smekning.
Hennes ögon mjuknar och tårar träder fram. Jag ser att hon förstår vad jag menar. Hennes axlar sjunker, talet blir långsammare och plötsligt fick också jag plats i rummet vi delade.
Det fanns ingen tacksamhet i hennes röst när hon sade hejdå. Men jag kunde se den, i hennes ögon.
I Japan finns en konstform som heter Kintsugi som bygger på att man kan laga det som är trasigt. Istället för att dölja sprickan så framhäver man den genom att laga den med guld. Det bygger på en förståelse att ett föremål som har en historia är vackrare än ett föremål utan historia. Att reparera ett trasigt lergods är inte enkelt, det kräver tid, tålamod, engagemang och ibland kanske hjälp från någon annan, men det går.
Konstformen skulle också direkt kunna överföras till oss människor. För idag uppfattar jag det som att vi ofta gör motsatsen, går sönder, och försöker dölja det.
När jag första gången fick höra talas om den här konstformen relaterade jag direkt till mig själv och min situation. För tidigare i mitt liv har jag skämts över mig själv och mitt förflutna, jag har velat gömma mig, prata tyst om det. Varken erkänna för mig själv eller någon annan att jag hade problem.
Men när jag fick min ADHD-diagnos började jag laga mig själv -med guld. Jag började att prata om mina erfarenheter, visa upp dem, och insåg att det fick både mig själv och andra och må bättre. Jag slutade dölja mina sprickor, jag började istället framhäva dem, för det är dem som gör mig till den jag är. Vi har alla sprickor i vårt glas, mer eller mindre. Men vi visar inte upp dem för varandra, vilket kan leda till problem -vi känner oss ensamma. Men om du slutar tänka på att DU är sönder, och istället påminner dig om att alla andra också är sönder. Du ser det bara inte.
För helt ärligt, känner du någon som lever utan en endaste skråma? Så börja se efter dina sprickor istället för att dölja dem, och börja reparera dem försiktigt, en efter en. Använd guld och låt dem glimma. Dina erfarenheter gör dig inte bara starkare, utan också vackrare. Så istället för att skämmas, skryt. Våga visa vem du är och vad du har varit med om. Du har levt, du har gjort fel, du är inte perfekt, men du finns, du lever, och DU är helt fucking fantastisk.
Jag ser att det inte är sant, men är osäker på om du ljuger för mig eller för dig själv.
Du känns nära men samtidigt så långt bort.
Jag vet inte om distansen är skapad för att hålla mig ute för din eller för min egen skull.
Jag ser att sorgen finns där, men du erkänner den inte. Du ler fast att jag ser hur du gråter.
Kanske inte på utsidan men på insidan finns det ett stort svart hål som gör ont. Du fyller det med skit, med skräp, med massor av saker att göra, med människor som inte betyder något. Istället för att långsamt låta det lagas av människor du älskar och som älskar dig.
Läkning tar tid, tid du inte tycker du har. Därför springer du fort men kommer ingen vart. Blir frustrerad över att ständigt hitta dig själv på samma plats. Mitt i ingenstans. Men istället för att förändra situationen fortsätter du på samma spår och springer runt i cirklar.
På många sätt är han motsatsen till mig själv. Han jobbar aldrig gratis, han frågar alltid ”whats in it for me” innan han bestämmer sig ifall att han ska lyda. Själv har jag lätt för att ge till andra och glömma mig själv.
Han är min största läromästare. Påminner mig dagligen om att vara den ledare han förtjänar. Han ifrågasätter, testar mig och när jag bara vill ge upp står han envist kvar, inte för att påvisa min svaghet utan för att påminna mig om min styrka.
Han tror mig mig, litar på mig och följer mig till 100% fast lite grann på sina egna villkor, för att påminna mig… om att göra detsamma.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
Du vill bara bli älskad.
Han har inte så många vänner för han leker på ett speciellt sätt. Andra hundar förstår honom inte. Det kan lätt bli bråk….fast att han inte menar något illa. Jag klappar honom försiktigt utan att möta hennes blick.
