Han har inte så många vänner för han leker på ett speciellt sätt. Andra hundar förstår honom inte. Det kan lätt bli bråk….fast att han inte menar något illa. Jag klappar honom försiktigt utan att möta hennes blick.
Han måste vara tillsammans med andra av sin egen ras när han ska leka, fortsätter jag. Men vi känner inte så många kamphundar. Därför tränar vi på att umgås med andra utan att leka. Vi går promenader intill varandra, utan att ens låta dem försöka att bli vänner.
Jag vänder blicken mot henne. Kan det vara samma för dig? Att dina klasskamrater inte ”leker” på samma sätt, att ni helt enkelt inte passar ihop?
Hon nickar försiktigt.
Men kan du, precis som han, säger jag och pekar på hunden, lära dig att gå bredvid?
Hon fortsätter att nicka.
Ni kanske bara inte är av samma ras, fortsätter jag. Du kanske också är en kamphund. Jag ler, men hon tittar på mig utan att skratta.
Ibland måste man hitta sin egen ”flock”, personer som umgås på samma villkor och sätt som du. Men man behöver ofta ändå anpassa sig och acceptera de andra raserna som inte liknar en själv.
Hon suckar djupt.
Dom är inte fel, du är inte fel. Ni är bara olika. Jag ser en lättnad över hennes ansikte även om hon försöker hålla känslan inne.
Hon möter inte min blick utan fortsätter titta på hunden som för att hitta likheter dem emellan. Hon säger inte mycket, men jag vet att det försiggår en hel del, på insidan.
Så jag behöver öva på att gå bredvid säger hon och möter min blick. Jag rycker på axlarna, jag vet inte, behöver du, säger jag och bollar frågan tillbaka.
Hon nickar och smeker honom över huvudet. Jag ska också öva mig på att gå bredvid.
