Allt är bra säger du.
Jag ser att det inte är sant, men är osäker på om du ljuger för mig eller för dig själv.
Du känns nära men samtidigt så långt bort.
Jag vet inte om distansen är skapad för att hålla mig ute för din eller för min egen skull.
Jag ser att sorgen finns där, men du erkänner den inte. Du ler fast att jag ser hur du gråter.
Kanske inte på utsidan men på insidan finns det ett stort svart hål som gör ont. Du fyller det med skit, med skräp, med massor av saker att göra, med människor som inte betyder något. Istället för att långsamt låta det lagas av människor du älskar och som älskar dig.
Läkning tar tid, tid du inte tycker du har. Därför springer du fort men kommer ingen vart. Blir frustrerad över att ständigt hitta dig själv på samma plats. Mitt i ingenstans. Men istället för att förändra situationen fortsätter du på samma spår och springer runt i cirklar.
Allt är bra säger du.
Men jag ser, att det inte är sant.
