Det känns mjukt här säger hon och tittar sig omkring. Allt med dig känns mjukt. Hon lutar sig tillbaka i fåtöljen, och det var därför jag valde dig fortsätter hon. Jag lyssnar in tyst, noterar hennes outalade önskan om att behandlas med försiktighet. Inget i hennes utseende eller kroppsspråk hade kunnat skvallra om hennes behov. Tvärtom, hon utstrålar skinn på näsan och ett stort försvar. Hon intar hela rummet även om hon bara befinner sig i en del av det.
Jag fortsätter att vara tyst, lyssnar mer på det hon inte säger än orden hon faktiskt uttalar. Det bor liksom en helt annan historia mellan raderna. Som att det bor två olika versioner i samma kropp. En inuti och en utanpå.
Jag blir nästan rädd att spräcka ballongen hon blåst upp. Varje ord som trillar ur min mun skulle kunna vara ett potentiellt nålstick. När hon tystnar för att ta ett djupt andedag smäller jag ballongen så högt att hon nästan hoppar till.
Har du tänkt på att det kanske är du som skapar din omgivnings beteende?
Jag ser på henne att hon inte gillar det jag säger. Att det känns mer som ett slag än som en smekning.
Hennes ögon mjuknar och tårar träder fram. Jag ser att hon förstår vad jag menar. Hennes axlar sjunker, talet blir långsammare och plötsligt fick också jag plats i rummet vi delade.
Det fanns ingen tacksamhet i hennes röst när hon sade hejdå. Men jag kunde se den, i hennes ögon.
