av admin | aug 17, 2022 | I terapirummet
Dom flesta av mina klienter är långvariga. Det vill säga; jag träffar dem under flera år. Den större mängden av mina klienter lider varken av stark ångest eller depression, vi träffas inte för akuta problem, inte med syfte att få ur sig varken tårar eller aggression (även om det också händer). Vi träffas en gång i månaden och diskuterar det som händer i hens liv precis just nu. Ibland tittar vi bakåt, ibland tittar vi framåt, men alltid är jag där som bollplank, papperskorg och stöttepelare.
För vi kan inte förvänta oss att vänner och familj är personerna som ska ta emot alla våra känslor och tankar, att de ska finnas där både som stöd och motivator. Har vi de förväntningarna blir vi ofta besvikna.
Själv vill jag leva som jag lär. Jag träffar både en terapeut och en coach på månadsbasis för att diskutera mål, drömmar, rädslor och hinder som uppkommer i livet. Att alltid ha någon att prata med är ett sätt att ta hand om min hälsa.
Är du redo att börja ta hand om dig?
Hur skulle ditt liv förändras om du visste att du alltid hade någon i din ringhörna? Hur skulle det kännas att ha person som alltid gav av sin tid? Hur skulle du må om du visste att det alltid fanns någon du kunde prata med, där du kunde dela alla tankar och känslor utan rädslan att bli dömd?
Själv ser jag månadsterapin som ett städning av mitt inre. Som en klipptid, massage, ett träningspass. Helt enkelt som en stund för mig själv. Det finns något magiskt i att få säga saker högt, att få skratta, gråta, i någons närvaro utan att behöva ta hand om deras känslor. Att få fokusera på mig, bara mig ❤︎
För handen på hjärtat, hur ofta tar du dig den tiden? Hur ofta vill du ta dig den tiden? Så återigen till frågan; är du redo att börja ta hand om dig?
Mer om mitt månadsabonnemang och min årsprenumeration finner du här.
av admin | aug 10, 2022 | I terapirummet
Du är trött.
Trött.
Trött.
Trött på allt.
Trött på dig själv.
Du längtar inte…
Drömmer inte…
Bara är…
trött.
Funderar på att koppla bort dig själv.
Pausa.
Från både uttryck och intryck.
Du vet inte längre åt vilket håll dina tankar går.
Vad som känns viktigt eller riktigt.
Du vet inte vad som är problemet…
eller vad som är lösningen.
Vart du ska börja…
eller vart du ska sluta.
Så du gör ingenting.
Fast att du vill göra allt.
❤︎
av admin | jul 27, 2022 | I terapirummet
Jag bryr mig
Jag känner igen rösten i luren men kan inte placera den.
-Det är Hans, säger han när han hör min tvekan.
Det blir tyst.
En varm känsla ilar igenom hela min kropp. Jag blir glad inombords och jag hör själv hur min röst höjs med flera decibel.
-Hej Hans!
-Jag ville egentligen bara säga tack och att jag mår bra. Jag är drogfri och bor i Norrland nu och jag tror…jag tror att du räddade mitt liv.
Jag sätter mig ner, blir tyst. Känner hur ögonen fylls med tårar.
Samtalet blev kort, bara några minuter.
Ändå var det några av de vackraste minutrarna i mitt liv.
Jag har tänkt på honom återkommande under åren, undrat hur det har gått, varit orolig, och ibland ledsen. Som terapeut är jag ingen maskin. Jag är en människa med känslor för varje person jag möter och har du en gång lagt ditt hjärta i min hand så glömmer jag det aldrig.
Jag bryr mig om dig.
Även när du går utanför min dörr.
Jag kramade honom mentalt genom telefonluren, precis så där lika hårt som jag gjorde den sista gången jag såg honom.
Den där gången då han ville avsluta sitt liv.
Jag visste i samma sekund som jag slöt armarna om honom att jag gick över en gräns.
Det är inte så här terapeuter gör.
Men det är så jag gör.
Jag bryr mig, sade jag till honom, JAG bryr mig. Jag kan inte låta det ske. Det får inte ske.
Jag vet, att han där och då visste att jag menade det till 100%.
Jag var den enda personen som hade sagt det till honom, som hade stannat upp och tagit hårt i honom, sett honom i ögonen och sagt nej.
Det var inget terapisnack.
Inga magisk ord.
Det var bara stundens sanning.
Totalt oprofessionell.
Men ändå livsavgörande.
För jag bryr mig..
…om dig ❤︎
av admin | jul 20, 2022 | I terapirummet
-Har du tänkt på att den andra personen är elak?
Han tittar på mig med stora ögon. Vad menar du, säger han förvånat.
-När du går runt och är ”snäll” hela tiden, lånar ut pengar, ställer upp, till och med mitt i natten, ger bort allt du kan och har, hjälper så mycket DU kan. Har du tänkt på att den andra personen kanske utnyttjar situationen och skulle kunna betraktas som elak?
Han är tyst en stund.
-Jag har inte sett det på det sättet.
Vi är tysta tillsammans.
-Så om vi tittar på det utifrån de ögonen, vad är det vi ser då?
Tårarna börjar rinna längst hans kinder.
-Att alla är väldigt elaka mot mig… att dom utnyttjar mig hela tiden.
-Så vad händer om du fortsätter att vara snäll eller till och med blir ännu snällare vilket var din första tanke när du klev in i detta rummet.
-Jag kommer må sämre…bli mer utnyttjad.
-Mer älskad?
-Nej.
-Så att vara snäll betyder nödvändigtvis inte att du blir älskad?
-Nej.
Ibland kan vår önskan att bli omtyckta, älskade få oss att vara ”snälla”, ställa upp, och det finns inget fel i det. Vi ska vara snälla och ställa upp för de människor vi älskar (och som älskar oss). Men ibland har vi fastnat i ett mönster där vi i jakten på att bli älskade ställer upp på allt och alla och inte får något tillbaks. Även om man är omedveten om det på ett logiskt plan, så är vi det sällan känslomässigt. Inte sällan möter jag en person i mitt rum som känslomässigt känner sig utnyttjad, men som inte vågat acceptera det i tanken. För det gör ont.
För många är det så viktigt att vara snälla, men med insikten att alla personer de hjälper nödvändigtvis inte alltid är ”snälla” tillbaks kommer ofta en förändring där man sätter ner foten försiktigt och övar sig att sätta gränser. Vi lärde oss redan i sandlådan vikten av att vara snälla och dela med oss, men lika viktigt skulle jag säga att det är att öva oss på att säga nej. Att stå upp för oss själva och stå emot grupptryck (det borde vi fått öva in från dagis). Idag är det nämligen ett av de största problemen jag möter på i mitt terapirum. För inte sällan drabbas ”ja-sägaren” av både depression och utmattning. Personen blir inte bara trött och besviken på sin omgivning. Utan också på sig själv.
Det finns olika sätt att ta hand om sig och i terapi pratar vi ofta om att vara här och nu. Men lika viktigt är förmågan att säga nej för den viktigaste i ditt liv är inte andra, det är du ❤︎
av admin | jul 13, 2022 | I terapirummet
Att hjälpa andra löser nödvändigtvis inte deras problem.
Ibland är det precis tvärtom.
Om vi alltid finns där och ställer upp för en person kan personen förlora förmågan att ta hand om sig själv.
När hon kommer in i mitt rum tror hon att hjälpandet är ”fint”
att det endast har positiva effekter.
Jag älskar att hjälpa andra, var den första meningen som trillade ur hennes mun.
Men det jag hör är att hon känner sig uppäten.
Hon har gett ett finger men blivit av med handen.
Hon har svårt att sätta gränser för alla har redan passerat dem,
flera gånger om.
Hon säger att hon inte längre vet vart hennes gränser börjar och slutar.
Trots den ovetskapen blir hon både ledsen och arg varje gång någon går över den.
Hon anklagar motparten…
och sig själv.
Hon vill samla pluspoäng,
känna sig duktig
och snäll.
Men munnen hon föder blir aldrig mätt,
den skriker alltid efter mer.
Trots att den inte ens ville ha hennes föda från början.
Det är lätt att bli beroende av handen som matar.
Att glömma av att man kan äta själv.
Hon gör både sig själv och sin motpart en otjänst.
även om det inte känns så för stunden.
Det är en hårfin linje mellan hjälpa och stjälpa.
Relationen blir toxisk.
Den förvandlas till ett gift båda vill vara utan men ingen kommer ifrån.
Jag älskar att känna mig behövd, är hennes slutsats när hon lämnar mitt rum.
De ligger en stor skillnad i den första och sista meningen hon uttalade även om de utifrån kan se precis likadana ut.
Det var vårt första och sista möte.
Jag tvivlar på att hon kommer tillbaka.
Käftsmällen hon fick av sin egen mening var hård.
Uppvaknande skedde direkt.
Hon lämnade rummet med glöd i ögonen och en ny energi.
Förändringen var omedelbar.
Ett samtal.
En insikt.
En förändring ❤︎
av admin | jun 8, 2022 | I terapirummet
Jag skulle vilja ha en axel att luta mig mot, säger hon med tårar i ögonen.
Jag nickar förstående.
Finns det ingen axel där eller handlar det mer om att du inte vågar luta dig mot den, frågar jag.
Det blir tyst.
Jag vet inte, svarar hon efter en stund.
Inte sällan är det så, att det vi önskar finns rakt framför oss,
ofta handlar det inte om att det vi önskar inte finns, utan mer om att vi har en rädsla eller oförmåga att greppa tag i det.
Vill och vågar kan ibland vara två motpoler till varandra.
Det du vill ha nära skjuter du dig i från.
För det kan faktiskt göra ont att uppfylla sina drömmar, det handlar nästa alltid om en risk.
Ibland ekonomisk, ibland känslomässig och ibland praktisk,
och oavsett vad det handlar om kan dragningskraften gå åt fel håll för att skydda dig själv.
Du tar steg bakåt när du vill fram.
Det visade sig att det fanns flera axlar runt henne, men ingen hon vågade luta sig mot.
Utveckling känns ofta obekvämt
och att luta sig mot en ny axel skulle förmodligen kännas obehagligt till en början,
men det skulle garanterat inte få dig att falla omkull.
Viktigt att påminna sig om när man väl tar klivet utanför den där komfortzonen är att obekvämheten sällan sitter i axeln du lutar dig mot,
utan i dig själv ❤︎
