Att hjälpa andra löser nödvändigtvis inte deras problem.
Ibland är det precis tvärtom.
Om vi alltid finns där och ställer upp för en person kan personen förlora förmågan att ta hand om sig själv.
När hon kommer in i mitt rum tror hon att hjälpandet är ”fint”
att det endast har positiva effekter.
Jag älskar att hjälpa andra, var den första meningen som trillade ur hennes mun.
Men det jag hör är att hon känner sig uppäten.
Hon har gett ett finger men blivit av med handen.
Hon har svårt att sätta gränser för alla har redan passerat dem,
flera gånger om.
Hon säger att hon inte längre vet vart hennes gränser börjar och slutar.
Trots den ovetskapen blir hon både ledsen och arg varje gång någon går över den.
Hon anklagar motparten…
och sig själv.
Hon vill samla pluspoäng,
känna sig duktig
och snäll.
Men munnen hon föder blir aldrig mätt,
den skriker alltid efter mer.
Trots att den inte ens ville ha hennes föda från början.
Det är lätt att bli beroende av handen som matar.
Att glömma av att man kan äta själv.
Hon gör både sig själv och sin motpart en otjänst.
även om det inte känns så för stunden.
Det är en hårfin linje mellan hjälpa och stjälpa.
Relationen blir toxisk.
Den förvandlas till ett gift båda vill vara utan men ingen kommer ifrån.
Jag älskar att känna mig behövd, är hennes slutsats när hon lämnar mitt rum.
De ligger en stor skillnad i den första och sista meningen hon uttalade även om de utifrån kan se precis likadana ut.
Det var vårt första och sista möte.
Jag tvivlar på att hon kommer tillbaka.
Käftsmällen hon fick av sin egen mening var hård.
Uppvaknande skedde direkt.
Hon lämnade rummet med glöd i ögonen och en ny energi.
Förändringen var omedelbar.
Ett samtal.
En insikt.
En förändring ❤︎
