Jag bryr mig

Jag känner igen rösten i luren men kan inte placera den.

-Det är Hans, säger han när han hör min tvekan.

Det blir tyst.

En varm känsla ilar igenom hela min kropp. Jag blir glad inombords och jag hör själv hur min röst höjs med flera decibel.

-Hej Hans!

-Jag ville egentligen bara säga tack och att jag mår bra. Jag är drogfri och bor i Norrland nu och jag tror…jag tror att du räddade mitt liv.

Jag sätter mig ner, blir tyst. Känner hur ögonen fylls med tårar.

Samtalet blev kort, bara några minuter.

Ändå var det några av de vackraste minutrarna i mitt liv.

Jag har tänkt på honom återkommande under åren, undrat hur det har gått, varit orolig, och ibland ledsen. Som terapeut är jag ingen maskin. Jag är en människa med känslor för varje person jag möter och har du en gång lagt ditt hjärta i min hand så glömmer jag det aldrig.

Jag bryr mig om dig.

Även när du går utanför min dörr.

Jag kramade honom mentalt genom telefonluren, precis så där lika hårt som jag gjorde den sista gången jag såg honom.

Den där gången då han ville avsluta sitt liv.

Jag visste i samma sekund som jag slöt armarna om honom att jag gick över en gräns.

Det är inte så här terapeuter gör.

Men det är så jag gör.

Jag bryr mig, sade jag till honom, JAG bryr mig. Jag kan inte låta det ske. Det får inte ske.

Jag vet, att han där och då visste att jag menade det till 100%.

Jag var den enda personen som hade sagt det till honom, som hade stannat upp och tagit hårt i honom, sett honom i ögonen och sagt nej.

Det var inget terapisnack.

Inga magisk ord.

Det var bara stundens sanning.

Totalt oprofessionell.

Men ändå livsavgörande.

För jag bryr mig..

…om dig ❤︎