av admin | apr 13, 2022 | I terapirummet
Vi hade haft ett bra första möte och när vi åter skulle träffas gick jag in i samtalsrummet utan att klätt på mig mitt försvar.
När jag satte mig ner och tittade honom i ögonen märkte jag på sekunder att luften hade hårdnat.
Hans mun var stel.
Jag försökte mjukt att få igång samtalet men han gav mig ingenting tillbaka.
Tillslut spottade han ur sig några hårda ord utan att möta min blick.
Jag valde att avbryta mötet.
När jag stängde dörren efter honom föll jag i gråt.
Jag blev överraskad av mina starka känslor, de tycktes slå ner som en bomb.
Jag grät och grät…tårar omöjliga att stoppa.
Jag fick avbryta resten av mötena den dagen och en stor känsla av värdelöshet bodde i mig.
Jag visste att känslan inte var min egen, min likväl var den där.
Arga ögon och en fräsande röst har tidigare aldrig skrämt mig så jag såg inte hans beteende som orsaken till mitt eget.
Veckan efter kom han tillbaka, han satte sig på samma stol.
Den här gången klädde jag på mig ”rustningen” innan jag gick in i rummet.
När jag klev över tröskeln mötte han mina ögon direkt och bad om ursäkt. Han var tyst en stund, samlade sig och sa …det är bara det att jag känner mig så jävla värdelös.
Poletten trillar ner, det är hans tårar jag gråtit, hans värdelöshetskänsla jag burit. Men jag omfamnade den som att det vore min egen.
Att ha förmågan att läsa och bära andra människors känslor är inte bara en superkraft,
det är viktigt att komma ihåg att det lika lätt kan förvandlas till ditt eget kryptonit.
Han lärde mig det för ca 10 år sedan, och jag har än idag inte glömt den läxan,
och för det, är jag honom evigt tacksam ❤︎
av admin | mar 23, 2022 | I terapirummet
Att vara en hjälpare är ett kall. Det är något som har känts självklart för mig sedan barnsben.
När jag var barn minns jag hur jag fantiserade om att djuren pratade med mig och hur jag hjälpte alla djur i nöd.
Mitt hjärta har alltid legat i att försvara dem som inte kan försvara sig själva,
och i början av mitt liv var den känslan så stark att jag ofta glömde av att skydda mig själv.
Det var som att jag trodde att mitt jobb innebar att sätta andra människor före mig själv.
Idag vet jag att det handlar om att sätta dem jämte mig själv.
Och även om det låter enkelt så har det varit svårt,
för det handlar om att hela tiden sätta gränser.
Att inte förlora en hand när man ger ett finger.
Det handlar om att vara lika ömsint och försiktig med sina egna känslor som man är med andras.
Att möta sin egen spegebild med samma kärlek och acceptans som om det vore någon annan.
Att vara en hjälpare är ett kall.
Det är något som alltid har känts självklart för mig.
Men i den rollen har jag lärt mig att det inte bara handlar om att hjälpa andra, utan att det kanske viktigaste av allt är att hjälpa sig själv.
För jag kan inte bära andra, om jag inte först bär mig ❤︎
av admin | mar 9, 2022 | I terapirummet
Att inte hålla din hand
Ibland undrar jag varför han kommer tillbaka.
För kommer tillbaka gör han,
troget,
varje gång.
Jag sitter inte med huvudet tyst på sned,
jag ler inte,
lyssnar inte sådär inkännande som jag brukar.
Nej istället ifrågasätter jag honom utan att vända bort blicken.
Jag låter honom sitta i tystnaden tills han hittar ord.
Jag håller inte med ett enda ord av vad han säger utan istället skakar jag på huvudet för att visar att han kan ha fel .
Provocerar jag dig frågar jag.
Ja, säger han utan att linda in det i något mjukt.
Jag vill bara skaka om dig förklarar jag och ser framför mig hur jag ruskar om honom där han sitter för att försöka få de rätta bitarna att falla på plats.
Och kanske är det inte min mening att provocera honom,
kanske är det för att han i själva verket provocerar mig.
Det är så lätt att sätta sig i min stol och tycka synd om sig själv,
det är liksom själva grejen,
men när du sitter där och tror att livet ska förändras utan att du själv ska röra ett finger,
ja kanske blir jag då provocerad.
Du lägger jobbet i mitt knä,
som om jag skulle kunna ta hand om det när det är du som bär lösningen.
Men det jag tänker är ju sanning svarar du.
Ja det känns så försöker jag förklara,
men det behöver inte vara det.
Det känns som om vi pratar olika språk.
Du tittar på mig som om jag vore från en annan planet,
samtidigt tror jag att du innerligt vill förstå,
annars hade du inte suttit där,
en gång i veckan med en rynka i pannan.
Och kanske är vi bra för varandra,
jag behöver skaka igång dig,
och du behöver väcka mig.
Jag tänker att mitt jobb består av olika uppgifter.
Ibland är själva jobbet att hålla någon i hand,
och ibland handlar det istället om att släppa taget om den.
av admin | mar 2, 2022 | I terapirummet
Jag har något jobbigt att berätta
Jag har något jobbigt att berätta men jag kan inte.
Rummet är tyst.
Jag vet inte om orden han inte vill säga kommer att komma.
Jag väntar.
Bara sekunder därefter halkar de ur hans mun.
Han tittar ner i golvet. Jag gissar att han inte vill se min reaktion.
Jag rycker lite på axlarna, kan du berätta mer frågar jag.
Han skruvar på sig, pratar, utan att se mig i ögonen.
På vilket sätt är det här problem frågar jag honom.
Han tittar förvånat upp för att möta min blick, sedan snabbt ned igen.
Jag menar, om du inte lider av det, om det inte ställer till ett problem i din vardag, på vilket sätt är det då ett problem, fortsätter jag.
Han är tyst en stund för att leta efter svar, inom mig vet jag att problemet kanske inte ligger i honom själv, utan kanske i någon annan och det är den insikten jag vill skänka honom.
Det är nog bara fel viskar han tillslut.
Inom oss människor lever ett antal regler vi har fått med oss under vår uppväxt, och jag gissar att det han gör bryter mot en sån där regel.
Kanske är min hypotes en sanning, kanske inte..
Insikten jag vill ge honom är att om regeln inte är hans egen, då behöver den inte ens vara sann (för honom), och då finns det inte heller ett krav på att han måste följa den där regeln (såvida inte han själv vill).
Ibland tar vi på oss skuld eller skam som andra människor lägger på oss, även om vi själva inte tycker att vi har orsak att bära den. Den insikten är viktig, och kan göra hela skillnaden i ditt mående ❤︎
av admin | feb 23, 2022 | I terapirummet
Ibland önskar jag
Ibland önskar jag att jag fick plats med hela världen i mina armar.
Att jag kunde ge varenda människa tak över huvudet och mat på sitt bord.
Jag hade velat skänka alla en partner och en vän.
Jag skulle dela ut en lycklig barndom och en trygg framtid.
Ibland drömmer jag om att rädda världen, att rädda liv.
Att bota både sjukdomar och hjärtesorg.
Att torka världens alla tårar och sudda ut varenda känsla av ensamhet.
Ibland önskar jag att jag kunde lyfta varenda människa så högt så att de kunde nå sina drömmar.
Att jag kunde sopa bort varje uns av tvivel och varje känsla av motgång i deras liv.
Att jag kunde få följa dem mot sina mål.
Ibland önskar jag att jag fick plats med hela världen i mina armar.
Men jag har för stort hjärta och för liten famn.
Jag lyckas inte nå runt den, jag räcker inte till.
Men istället för att omfamna världen låter jag den omfamna mig…
på så vis har jag alltid plats för dig ❤︎
av admin | feb 18, 2022 | I terapirummet
Att hjälpa dig
Att hjälpa dig
Jag hämtar upp henne i väntrummet och jag kan på bara en sekund utläsa att det inte är här hon vill befinna sig just nu.
”Jag har ångest” säger hon så fort mina ögon möter hennes.
Jag tolkar det som ”vad försiktig med mig” och jag nickar och visar henne mot rätt rum.
Vi småpratar en stund och sedan börjar jag att ställa de frågor som var anledningen till vårt möte.
Hon avbryter efter en stund. ”Det här kändes ju bra, kommer jag få träffa dig igen”, för första gången skakar jag på huvudet och nekar någon ett fortsatt möte.
”Jag är bara här tillfälligt och hjälper till. Men mina arbetskamrater kommer att ta hand om dig precis lika bra”.
Hon nickar försiktigt och jag kan läsa besvikelsen i hennes blick.
När hon lämnar rummet kommer den där ångesten tillbaka, hon tittat ner i golvet när hon säger hejdå.
Jag får påminna mig om att det också är den där lilla stunden som räknas, att även om jag inte alltid får möjligheten att påverka någons liv så kan det var gott nog att bara påverka en timme av någons dag ❤︎
av admin | feb 3, 2022 | I terapirummet
Han kommer in och lägger sitt problem på bordet.
I samma sekund de landar säger han att han inte vill prata om det.
Varsamt tassar vi omkring.
Jag arbetar för att han ska känna sig bekväm i rummet. Få honom att lita på att jag kan se hans problem utan att röra vid det, visa honom att samtalen är på hans villkor. Att han bestämmer både takt och fart.
Vi skrattar mycket.
Skojar kring det som ligger på bordet utan att ta ordet i vår mun.
Jag vill visa att det finns andra vägar att gå, att det på bordet kan förändras och förbättras även om man inte rör vid det.
Det handlar ofta om en helhet. Mår vi bättre på ett plan följer de andra oftast med av bara farten.
Vi människor har problem, mer eller mindre.
Men alla problem är inte till för att lösas.
I alla fall inte just nu.
av admin | jan 26, 2022 | I terapirummet
Varför blir det så frågar jag och tittar på honom.
För att det är synd om mig svarar han snabbt.
Jag ser att han ångrar orden samma sekund som de kom ur hans mun.
Att han liksom vill suga dem tillbaka.
Han ser ner i golvet som att han hoppas på att jag inte hörde vad han sade.
Det är synd om dig svarar jag.
Han vrider sig obekvämt i stolen och jag låter han stanna i tystnaden tills han inte längre står ut med känslan.
Det är precis här han ska vara, han vet förmodligen inte om det själv men han har precis vidrört vägen till läkning. Han har hittat den där obekväma dörren han behöver gå igenom för att på andra sidan må bra.
Men det är så mycket enklare att vända om, att inte ens titta åt den där dörren som är smärtsam.
Han visste förmodligen samma sekund han lämnade min mottagning att han inte hade tänkte att komma tillbaka.
Det gjorde för ont.
Men jag hoppades.
Kanske var det mitt misstag att låta dig möta din smärta innan du var redo, eller så var det ditt, att inte omfamna den när den låg framför dig.
Oavsett.
Det är synd om dig…
och jag finns alltid här för dig när du själv vågar inse det och är beredd att komma tillbaka ❤︎
av admin | jan 20, 2022 | Self care store
Jag vill inte, vågar inte, har inte råd att gå till en terapeut.
Ja det finns alltid ursäkter. Det har jag förståelse för. Men det finns inga ursäkter till att inte ta hand om sig själv på egen hand.
För även om du inte vill/kan prata med någon annan så borde du prata med dig själv.
Det är vad terapeutiskt skrivande handlar om, att reflektera och ta vara på insikter och lärdomar. Att komma framåt…på egen hand.
Forskningen visar att det räcker med 20 minuters skrivande för att uppnå lugnande effekter i både kropp och sinne.
Jag brukar kalla det ”pennan som psykolog” för det är precis vad den är.
En vägledare…för den som vågar lyssna…på sig själv.
På riktigt, det finns inga anledningar till att inte ta hand om dig själv. Det behöver inte kosta, det behöver inte ta tid.
I min #selfcarestore finner du skrivkurser och skrivprodukter (även kostnadsfria).
För din inre hälsa är viktig. Du är viktig!
Ta hand om dig!
av admin | dec 26, 2021 | I terapirummet
Jag tror inte på samtal säger han och ler snett mot mig.
Kanske förväntar han sig att jag ska ta illa upp.
Hur kommer det sig, frågar jag nyfiket.
Jag tror att det bara är jag som kan förändra mitt liv fortsätter han.
Jag nickar tyst.
Finns det något du tror kan vara bra med samtal, frågar jag.
Han rycker på axlarna och tittar bort.
Ibland är det så att de ”som inte tror på samtal” är rädda att gå in på djupet, att de inte vill visa sig sårbara, och det är många gånger lättare att undvika samtal, än att gå in i det, kan det vara så för dig, frågar jag.
Han nickar tyst.
Jag kan så klart inte förändra ditt liv, det är bara du som kan göra det, du har helt rätt. Men jag kan stötta dig, ställa frågor och väcka tankar som för dig längre fram i din process. Ibland är det bara viktigt att få prata högt, att få säga det man tycker och tänker till någon. När man har fått göra det, kan livet ibland kännas lättare. Har du upplevt det någon gång?
Han möter min blick och rycker återigen på axlarna.
Jag känner i luften att jag ska undvika att knacka hål på den där muren han satt emellan oss, för även om jag skulle lyckas att riva den, skulle det sluta med att han sprang där ifrån med svansen mellan benen, och aldrig kom tillbaks.
Ibland handlar mitt jobb om att ta av masken på personen mitt emot mig att få dem att acceptera sig själva, och ibland handlar det om att ta av min egen mask och få dem att lita på mig.
Han är som en folkskygg hund med flackande blick och jag vet att jag behöver möta honom där han är och inte där jag befinner mig.
I hundvärlden hade jag lagt mig på rygg och blottat strupen, visat att jag inte har onda intentioner.
Men i samtalsrummet funkar inte den tekniken.
Jag kan inte vända bort mitt ansikte, gå ner på knä, sträcka ut min hand och säga ”Hej, här är jag. Jag är inte farlig”. För att vänta på att den folkskygga hunden ska våga sig fram.
Fast samtidigt är det precis det jag gör när jag varsamt närmar mig ditt hjärta.
Du bestämmer själv, säger jag och tittar på dig med mjuka ögon. Jag vill jätte gärna hjälpa dig, få finnas vid din sida. Men det viktigaste av allt är att du vill ha mig där. Annars gör det ingen skillnad.
Det känns bra, säger han när han lämnar rummet med sitt sneda leende. Det här kändes bra. Jag kanske kommer tillbaka.
I min värld har du precis vågat dig fram till min hand. Även om du bara tagit en snabb tugga av det jag har att erbjuda för att sedan snabbt springa tillbaka till din egen trygghet, så är det dom där små minutrarna som du rörde min hand det som räknas🖤
