Jag har något jobbigt att berätta

Jag har något jobbigt att berätta men jag kan inte.

Rummet är tyst.

Jag vet inte om orden han inte vill säga kommer att komma.

Jag väntar.

Bara sekunder därefter halkar de ur hans mun.

Han tittar ner i golvet. Jag gissar att han inte vill se min reaktion.

Jag rycker lite på axlarna, kan du berätta mer frågar jag.

Han skruvar på sig, pratar, utan att se mig i ögonen.

På vilket sätt är det här problem frågar jag honom.

Han tittar förvånat upp för att möta min blick, sedan snabbt ned igen.

Jag menar, om du inte lider av det, om det inte ställer till ett problem i din vardag, på vilket sätt är det då ett problem, fortsätter jag.

Han är tyst en stund för att leta efter svar, inom mig vet jag att problemet kanske inte ligger i honom själv, utan kanske i någon annan och det är den insikten jag vill skänka honom.

Det är nog bara fel viskar han tillslut.

Inom oss människor lever ett antal regler vi har fått med oss under vår uppväxt, och jag gissar att det han gör bryter mot en sån där regel.

Kanske är min hypotes en sanning, kanske inte..

Insikten jag vill ge honom är att om regeln inte är hans egen, då behöver den inte ens vara sann (för honom), och då finns det inte heller ett krav på att han måste följa den där regeln (såvida inte han själv vill).

Ibland tar vi  på oss skuld eller skam som andra människor lägger på oss, även om vi själva inte tycker att vi har orsak att bära den. Den insikten är viktig, och kan göra hela skillnaden i ditt mående ❤︎