Att vara en hjälpare är ett kall. Det är något som har känts självklart för mig sedan barnsben.

När jag var barn minns jag hur jag fantiserade om att djuren pratade med mig och hur jag hjälpte alla djur i nöd.

Mitt hjärta har alltid legat i att försvara dem som inte kan försvara sig själva,

och i början av mitt liv var den känslan så stark att jag ofta glömde av att skydda mig själv.

Det var som att jag trodde att mitt jobb innebar att sätta andra människor före mig själv.

Idag vet jag att det handlar om att sätta dem jämte mig själv.

Och även om det låter enkelt så har det varit svårt,

för det handlar om att hela tiden sätta gränser.

Att inte förlora en hand när man ger ett finger.

Det handlar om att vara lika ömsint och försiktig med sina egna känslor som man är med andras.

Att möta sin egen spegebild med samma kärlek och acceptans som om det vore någon annan.

Att vara en hjälpare är ett kall.

Det är något som alltid har känts självklart för mig.

Men i den rollen har jag lärt mig att det inte bara handlar om att hjälpa andra, utan att det kanske viktigaste av allt är att hjälpa sig själv.

För jag kan inte bära andra, om jag inte först bär mig ❤︎