Att inte hålla din hand

Ibland undrar jag varför han kommer tillbaka.

För kommer tillbaka gör han,

troget,

varje gång.

Jag sitter inte med huvudet tyst på sned,

jag ler inte,

lyssnar inte sådär inkännande som jag brukar.

Nej istället ifrågasätter jag honom utan att vända bort blicken.

Jag låter honom sitta i tystnaden tills han hittar ord.

Jag håller inte med ett enda ord av vad han säger utan istället skakar jag på huvudet för att visar att han kan ha fel .

Provocerar jag dig frågar jag.

Ja, säger han utan att linda in det i något mjukt.

Jag vill bara skaka om dig förklarar jag och ser framför mig hur jag ruskar om honom där han sitter för att försöka få de rätta bitarna att falla på plats.

Och kanske är det inte min mening att provocera honom,

kanske är det för att han i själva verket provocerar mig.

Det är så lätt att sätta sig i min stol och tycka synd om sig själv,

det är liksom själva grejen,

men när du sitter där och tror att livet ska förändras utan att du själv ska röra ett finger,

ja kanske blir jag då provocerad.

Du lägger jobbet i mitt knä,

som om jag skulle kunna ta hand om det när det är du som bär lösningen.

Men det jag tänker är ju sanning svarar du.

Ja det känns så försöker jag förklara,

men det behöver inte vara det.

Det känns som om vi pratar olika språk.

Du tittar på mig som om jag vore från en annan planet,

samtidigt tror jag att du innerligt vill förstå,

annars hade du inte suttit där,

en gång i veckan med en rynka i pannan.

Och kanske är vi bra för varandra,

jag behöver skaka igång dig,

och du behöver väcka mig.

Jag tänker att mitt jobb består av olika uppgifter.

Ibland är själva jobbet att hålla någon i hand,

och ibland handlar det istället om att släppa taget om den.