Vi hade haft ett bra första möte och när vi åter skulle träffas gick jag in i samtalsrummet utan att klätt på mig mitt försvar.
När jag satte mig ner och tittade honom i ögonen märkte jag på sekunder att luften hade hårdnat.
Hans mun var stel.
Jag försökte mjukt att få igång samtalet men han gav mig ingenting tillbaka.
Tillslut spottade han ur sig några hårda ord utan att möta min blick.
Jag valde att avbryta mötet.
När jag stängde dörren efter honom föll jag i gråt.
Jag blev överraskad av mina starka känslor, de tycktes slå ner som en bomb.
Jag grät och grät…tårar omöjliga att stoppa.
Jag fick avbryta resten av mötena den dagen och en stor känsla av värdelöshet bodde i mig.
Jag visste att känslan inte var min egen, min likväl var den där.
Arga ögon och en fräsande röst har tidigare aldrig skrämt mig så jag såg inte hans beteende som orsaken till mitt eget.
Veckan efter kom han tillbaka, han satte sig på samma stol.
Den här gången klädde jag på mig ”rustningen” innan jag gick in i rummet.
När jag klev över tröskeln mötte han mina ögon direkt och bad om ursäkt. Han var tyst en stund, samlade sig och sa …det är bara det att jag känner mig så jävla värdelös.
Poletten trillar ner, det är hans tårar jag gråtit, hans värdelöshetskänsla jag burit. Men jag omfamnade den som att det vore min egen.
Att ha förmågan att läsa och bära andra människors känslor är inte bara en superkraft,
det är viktigt att komma ihåg att det lika lätt kan förvandlas till ditt eget kryptonit.
Han lärde mig det för ca 10 år sedan, och jag har än idag inte glömt den läxan,
och för det, är jag honom evigt tacksam ❤︎
