Det är jobbigt att prata

Det är jobbigt att prata

Det är jobbigt att prata, säger rösten i andra änden av luren.

Jag tror att jag skrattade till, fast på ett mjukt sätt, och jag kan nästan höra att du också ler.

Ja dom brukar säga det, svarar jag, fortfarande med ett leende på läpparna.

Vi har inte pratat i många minuter men ändå fångar jag upp känslan att det lättaste sättet att få dig trygg är just genom skratt.

När du väl kommer till min mottagning ser jag dig genom fönstret.

Du trampar runt utanför, går fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Jag uppfattar det som att du väntar in klockan, din tid, men också att du är nevös.

När du väl ringer på klockan blir jag lättad för JAG vet att tryggheten kommer att landa i dig så fort du får sätta dig i min stol, och snart vet du det också.

Väl där pratar du som om du aldrig varit rädd och när jag frågar dig om du vill boka en ny tid så säger du ja utan att tveka.

Var det jobbigt att prata, frågar jag med ett leende när du är på väg att gå.

Du vänder dig i dörren och ler tillbaks.

Jag tolkar det som ett nej.

När man inte är van med terapeutiskasamtal tror man ofta att det ska kännas svårt eller jobbigt att prata, men sanningen är att det flesta upplever det precis tvärtom ❤︎