Att hjälpa dig
Jag hämtar upp henne i väntrummet och jag kan på bara en sekund utläsa att det inte är här hon vill befinna sig just nu.
”Jag har ångest” säger hon så fort mina ögon möter hennes.
Jag tolkar det som ”vad försiktig med mig” och jag nickar och visar henne mot rätt rum.
Vi småpratar en stund och sedan börjar jag att ställa de frågor som var anledningen till vårt möte.
Hon avbryter efter en stund. ”Det här kändes ju bra, kommer jag få träffa dig igen”, för första gången skakar jag på huvudet och nekar någon ett fortsatt möte.
”Jag är bara här tillfälligt och hjälper till. Men mina arbetskamrater kommer att ta hand om dig precis lika bra”.
Hon nickar försiktigt och jag kan läsa besvikelsen i hennes blick.
När hon lämnar rummet kommer den där ångesten tillbaka, hon tittat ner i golvet när hon säger hejdå.
Jag får påminna mig om att det också är den där lilla stunden som räknas, att även om jag inte alltid får möjligheten att påverka någons liv så kan det var gott nog att bara påverka en timme av någons dag ❤︎