Jag följer hans finger i tystnad samtidigt som jag lyssnar.
Rörelsen saktar ner farten, för att sedan gå upp i varv igen.
Den följer rytmen av hans historia.
Ibland stannar den till helt, som tex när han intensivt lyssnar istället för att prata.
Jag kan se hur stressen rinner från fingertoppen rakt ner i koppen, stundvis stannar han till och dricker upp den. För att sedan återgå till samma rörelse.
Jag vill ta koppen försiktigt ur hans händer, ställa den framför honom för att tillsammans ta ett djupt andetag och samtidigt låta hans händer få vila i hans knä. Jag inbillar mig att talet hade blivit lugnare och att ögonen då hade vågat möta mina.
Men istället fortsätter jag att notera delar av hans historia och hans beteende.
När han går diskar jag ur koppen.
Följer långsamt kanten med min fingertopp och ser det gröna diskmedlet flyta ner i koppen på samma sätt som hans stress tidigare gjort.
Orden sitter kvar, berättelsen har inte nått sitt slut.
Jag låter det varma vattnet skölja över både koppen och mina händer och känner hur vi båda renas.
Jag ställer in koppen i skåpet i en väntan på att återigen få fyllas, med nytt innehåll och nya berättelser ❤︎
En katt ursäktar inte sig själv. Den frågar inte sig själv om den är ivägen eller om det passar sig att störa dig för lite gos. Det spelar ingen roll om du lyfter ner den 328 gånger från skrivbordet. Den hoppar tillbaka upp igen och lägger sig över tangentbordet som att den äger både tangentbordet och omvärlden.
En katt ber aldrig om ursäkt, den frågar aldrig om lov. En katt sätter alltid sig själv först, inte på ett elakt vis, utan med pondus och en självklarhet som inte går att ifrågasätta. Trots att en katt kan vara en av de mesta själviska varelserna på jorden så älskar vi dem, och kanske till och med beundrar dem.
Vi människor är inte sällan motsatsen till en katt. Många jag möter i mitt terapirum ber om ursäkt för sig själva och för sin existens. De skulle aldrig falla dem in att ta över rummet de kom in i. Bli som din katt sa jag till en klient en dag, låt hon vara din förebild.
Klienten skrattade som att det vore en idiotisk idé men kom tillbaka veckan efter och berättade att hon hade satt sig ner i konferensrummet på jobbet utan att fråga om lov eller kolla av om platsen var upptagen. En liten förändring kan tyckas men för personen gjorde den en stor skillnad.
Min katt hade satt sig precis där den ville säger hon uppspelt när hon kommer in innanför dörren, så jag gjorde det jag också. Hon ler nöjt över sig själv. Vi skrattar tillsammans.
Så vad står på agendan idag frågar jag henne när skrattet lagt sig. Hon är tyst en stund som för att lyssna inåt. Vad skulle din katt ha gjort skämtar jag när hennes svar dröjer. Hon tittar snabbt upp med ett nytt ljus i ögonen. Då tror jag bestämt att jag bara sitter här och spinner lite ❤︎
En förebild behöver nödvändigtvis inte vara en person som ligger före dig i utvecklingen eller har ”bättre” karaktär eller personlighetsdrag än du. En förebild kan vara beteenden från en katt, en hund, eller varför inte en undulat? Lek med dina tankar och se vad som känns lätt och rätt för dig. Det känns som helt tokigt när du säger det högt kan vara mer hjälpsamt än vad du anar i tanken ❤︎
Ofta har jag känt mig som ett lok i alla min relationer. Det är jag som är den som drar, som bjuder in, som hör av mig Jag möter många i terapirummet som likt mig hamnar i periodern där man tröttnar på att vara ett lok. För det bästa är givetvis att växeldra i en relation, att man byter plats och varierar mellan lok och tågvagn.
Men vissa människor är helt enkelt inga lok, dom kan inte förvandlas. Dom är bara tågvagnar. En tågvagn har inte kraften att dra runt på sig själv, än mindre andra tågvagnar. Den står kvar på perrongen och väntar på att bli upp-plockad, att ett lok ska komma förbi, så att den ska hamna i rörelse igen️.
Ibland behöver man som lok fundera på om man orkar dra runt den där tågvagnen. För det är helt klart tyngre att dra runt 30 tågvagnar, än 3.
Jag brukar påminna både mina klienter och mig själv om att bara välja de tågvagnar man absolut inte vill ge upp, de man vill ha med sig, de man inte vill lämna kvar på perrongen, och ibland är det faktiskt så att man måste lämna kvar vissa vagnar på perrongen (ialla fall tillfälligt), även om man älskar dem. Just för att man inte orkar dra runt på dem längre.
Det kan kännas både som en lättnad och en sorg, för det man önskar är inte att lämna kvar den andra på perrongen, nej man önskar bara byta plats så att hen drar runt på ekipaget när du själv inte orkar.
Om känner igen dig i att du är ett lok, ta en funderare på vilka du faktiskt vill (eller orkar) dra runt på, om du känner igen dig i att du är en tågvagn. Fråga dig själv om det finns relationer som är såpass viktiga för dig att du skulle kunna bli ett lok.
Ibland får vi acceptera att vi blir avsläppta på perrongen, att det där loket kör förbi oss ibland, kanske tutar och vinkar, men inte stannar upp, eller att tågvagnen har hittat ett annat lok Det svåra i en relation är att den går åt två håll och att man ofta bara ser sin egen sida, sitt eget spår.
Har du relationer som inte fungerar? Testa att se den från ett annat håll. Hur ser relationen ut från den andres fönster? Är det en relation du värnar om, testa att byta plats, byt spår eller pröva att variera mellan att vara lok och tågvagn ❤︎
Att ha en tonåring är som att äga en katt. Likt en katt är de inte sällan vakna på nätterna, tillbringar mycket tid utomhus och kommer i bästa fall hem under dagen för att äta och gå på lådan.
Det finns olika katter, dom som stannar i din trädgård, rullar runt i gruset och slickar sina tassar, och de som är nyfikna och äventyrliga, som hellre besöker grannens trädgård och som testar att gå längre hemifrån dag för dag. Det är inte ovanligt att folk ber dig att kontrollera katten om du är ägare till den där självständiga typen. Men oavsett hur ofta du berättar för katten om dina eller grannens gränser så tar hen sig utanför dem, gång på gång.
Det fungerar även dåligt att sätta på dem halsband eller GPS. För även om du kan se var katten är, vet du inte alltid vad den gör, och om du frågar får du ett svar du ändå inte kan lita på eller förstår. Det fungerar också dåligt att begränsa och stänga in utekatten. Den som har testat vet att det slutar med söndriga blomkrukor och nedrivna gardiner. En utekatt är en utekatt.
Det spelar ingen roll om man ber dem att inte pissa i grannens trädgård eller smyga in i grannens uterum. Katten ser ut som att den förstår och lyssnar, men den bryr sig helt enkelt inte, det går in genom ett öra, och ut genom det andra. Det enda du kan göra som kattägare är att servera den sin favoritmat och kela med den så fort den kommer innanför din dörr. Som kattägare (och tonårsförälder) gör man allt i sin makt för att få just sin ”katt” att spinna och stryka sig mot din hand, med hopp om att oavsett vart livet leder dem, kommer de alltid att komma tillbaka hem ❤︎
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
Han drar fingertoppen längst kaffekoppens kant.
