Jag ser att det inte är sant, men är osäker på om du ljuger för mig eller för dig själv.
Du känns nära men samtidigt så långt bort.
Jag vet inte om distansen är skapad för att hålla mig ute för din eller för min egen skull.
Jag ser att sorgen finns där, men du erkänner den inte. Du ler fast att jag ser hur du gråter.
Kanske inte på utsidan men på insidan finns det ett stort svart hål som gör ont. Du fyller det med skit, med skräp, med massor av saker att göra, med människor som inte betyder något. Istället för att långsamt låta det lagas av människor du älskar och som älskar dig.
Läkning tar tid, tid du inte tycker du har. Därför springer du fort men kommer ingen vart. Blir frustrerad över att ständigt hitta dig själv på samma plats. Mitt i ingenstans. Men istället för att förändra situationen fortsätter du på samma spår och springer runt i cirklar.
På många sätt är han motsatsen till mig själv. Han jobbar aldrig gratis, han frågar alltid ”whats in it for me” innan han bestämmer sig ifall att han ska lyda. Själv har jag lätt för att ge till andra och glömma mig själv.
Han är min största läromästare. Påminner mig dagligen om att vara den ledare han förtjänar. Han ifrågasätter, testar mig och när jag bara vill ge upp står han envist kvar, inte för att påvisa min svaghet utan för att påminna mig om min styrka.
Han tror mig mig, litar på mig och följer mig till 100% fast lite grann på sina egna villkor, för att påminna mig… om att göra detsamma.
Han gräver ner sig i det förflutna. Varför är en återkommande fråga. Varför gjorde jag så, varför blev det så? Han letar men finner inga svar. Spelar det någon roll, frågar jag. Han tvekar, nej, egentligen inte. Kan vi istället fråga varför du håller kvar i det nu. Han tittar på mig med uppspärrade ögon. Det blir tyst. Det var en väldigt bra fråga svarar han. Vill du komma vidare? Ja, säger han och möter min blick. Släpp det. Bara så där? Bara så där. Är det så enkelt? Det kan vara så enkelt, det bestämmer du. Han tittar på mig. Jag ger honom mitt block, han tar frågande emot det. Släpp det säger jag. Han håller kvar. Släpp det upprepar jag. Han tittar fortfarande på mig med förvirrad blick men släpper det sedan i golvet med en duns. Det var väl inte så svårt? Vi skrattar tillsammans. Nej, det var ju inte så svårt ❤︎
Hon kommer in som en vindpust knappt synlig med blotta ögat.
Jag noterar att han inte uppmärksammar henne, knappt med en blick, och jag undrar om det är så hon vanligtvis blir bemött. Med ingenting.
Munnen är tillknäppt, förtystad och jag ser att hon bär på ett bagage så tungt att hon knappt orkar dra det över tröskeln.
Jag ser henne men ändå inte. Hon känns lätt, som om att jag hade kunnat lägga henne i min handflata och bära henne genom rummet. Samtidigt så tung och att jag blir rädd att inte kunna bära henne alls.
Jag känner mig osäker innan hon öppnat sina läppar. Nästan rädd för vad som skall komma ut. Jag vill stanna tiden, andas mig igenom den.
Han ligger stillsamt bredvid mig, oberörd av situationen, medans jag känner mig tagen innan den ens har börjat.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
Hon kommer in som en vindpust knappt synlig med blotta ögat.
Får jag komma tillbaka säger hon och tittar försiktigt upp under sin lugg.
Ska vi göra slut?