Hon kommer in som en vindpust knappt synlig med blotta ögat.

Jag noterar att han inte uppmärksammar henne, knappt med en blick, och jag undrar om det är så hon vanligtvis blir bemött. Med ingenting.

Munnen är tillknäppt, förtystad och jag ser att hon bär på ett bagage så tungt att hon knappt orkar dra det över tröskeln.

Jag ser henne men ändå inte. Hon känns lätt, som om att jag hade kunnat lägga henne i min handflata och bära henne genom rummet. Samtidigt så tung och att jag blir rädd att inte kunna bära henne alls.

Jag känner mig osäker innan hon öppnat sina läppar. Nästan rädd för vad som skall komma ut. Jag vill stanna tiden, andas mig igenom den.

Han ligger stillsamt bredvid mig, oberörd av situationen, medans jag känner mig tagen innan den ens har börjat.