Han gräver ner sig i det förflutna. Varför är en återkommande fråga. Varför gjorde jag så, varför blev det så? Han letar men finner inga svar. Spelar det någon roll, frågar jag. Han tvekar, nej, egentligen inte. Kan vi istället fråga varför du håller kvar i det nu. Han tittar på mig med uppspärrade ögon. Det blir tyst. Det var en väldigt bra fråga svarar han. Vill du komma vidare? Ja, säger han och möter min blick. Släpp det. Bara så där? Bara så där. Är det så enkelt? Det kan vara så enkelt, det bestämmer du. Han tittar på mig. Jag ger honom mitt block, han tar frågande emot det. Släpp det säger jag. Han håller kvar. Släpp det upprepar jag. Han tittar fortfarande på mig med förvirrad blick men släpper det sedan i golvet med en duns. Det var väl inte så svårt? Vi skrattar tillsammans. Nej, det var ju inte så svårt ❤︎
Hon kommer in som en vindpust knappt synlig med blotta ögat.
Jag noterar att han inte uppmärksammar henne, knappt med en blick, och jag undrar om det är så hon vanligtvis blir bemött. Med ingenting.
Munnen är tillknäppt, förtystad och jag ser att hon bär på ett bagage så tungt att hon knappt orkar dra det över tröskeln.
Jag ser henne men ändå inte. Hon känns lätt, som om att jag hade kunnat lägga henne i min handflata och bära henne genom rummet. Samtidigt så tung och att jag blir rädd att inte kunna bära henne alls.
Jag känner mig osäker innan hon öppnat sina läppar. Nästan rädd för vad som skall komma ut. Jag vill stanna tiden, andas mig igenom den.
Han ligger stillsamt bredvid mig, oberörd av situationen, medans jag känner mig tagen innan den ens har börjat.
I terapistolen inser du att det inte är du som har ont. Den vuxna delen av dig. Det är inte du som blöder eller skriker efter hjälp. Det är inte du som gråter och mår dåligt. Det är inte du som känner dig så där himla isolerad och ensam. Det är barnet i dig. Hon med det stora blödande såret som inte fick någon plats att växa.
Du är hel nu. På ytan. Men det där såret finns kvar. Pulserande. Värkande. Det smärtar under huden men utanpå syns inte ett endaste blåmärke.
Du är vuxen nu, och den vuxna delen av dig har gjort alla rätt. Hon har byggt allting bra omkring sig. Men inuti ekar ordet fel, fel, fel. Det är hon som ropar, hon som önskar att det vore annorlunda, hon som har ett förflutet som inte går att rätta till.
Du skulle vilja ta fram saxen och klippa av det som ligger bakom mig. Allt som tynger och gör ont. Då skulle du bli hel. För det är jobbigt att bära runt på det där trasiga även om du inte bor i det längre.
Det är som att gå barfota över ruiner. Som att bygga ett slott på svag mark. Titta vad fint, kan du säga stolt och peka på allt det vackra som kan falla ihop när som helst.
Det känns oroligt att gå på mark som inte bär, att ständigt vara orolig över vart du trampar.
Du litar inte på att det inte ligger minor längst vägen eller att du faller ner i en stor svart grop. Kanske därför det känns så svårt att leva i nuet även om nuet är bra. För du går ständigt runt och bär på rädslan; att vid nästa steg exploderar jag.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
Hon kommer in som en vindpust knappt synlig med blotta ögat.
Får jag komma tillbaka säger hon och tittar försiktigt upp under sin lugg.
Ska vi göra slut?
Att vara terapeut är för mig ett hantverk med ord.