Han har inte så många vänner för han leker på ett speciellt sätt. Andra hundar förstår honom inte. Det kan lätt bli bråk….fast att han inte menar något illa. Jag klappar honom försiktigt utan att möta hennes blick.
Han måste vara tillsammans med andra av sin egen ras när han ska leka, fortsätter jag. Men vi känner inte så många kamphundar. Därför tränar vi på att umgås med andra utan att leka. Vi går promenader intill varandra, utan att ens låta dem försöka att bli vänner.
Jag vänder blicken mot henne. Kan det vara samma för dig? Att dina klasskamrater inte ”leker” på samma sätt, att ni helt enkelt inte passar ihop?
Hon nickar försiktigt.
Men kan du, precis som han, säger jag och pekar på hunden, lära dig att gå bredvid?
Hon fortsätter att nicka.
Ni kanske bara inte är av samma ras, fortsätter jag. Du kanske också är en kamphund. Jag ler, men hon tittar på mig utan att skratta.
Ibland måste man hitta sin egen ”flock”, personer som umgås på samma villkor och sätt som du. Men man behöver ofta ändå anpassa sig och acceptera de andra raserna som inte liknar en själv.
Hon suckar djupt.
Dom är inte fel, du är inte fel. Ni är bara olika. Jag ser en lättnad över hennes ansikte även om hon försöker hålla känslan inne.
Hon möter inte min blick utan fortsätter titta på hunden som för att hitta likheter dem emellan. Hon säger inte mycket, men jag vet att det försiggår en hel del, på insidan.
Så jag behöver öva på att gå bredvid säger hon och möter min blick. Jag rycker på axlarna, jag vet inte, behöver du, säger jag och bollar frågan tillbaka.
Hon nickar och smeker honom över huvudet. Jag ska också öva mig på att gå bredvid.
Du såg mig inte. Själv hade jag svårt att ta ögonen från dig.
Jag tror att jag omedvetet log med en önskan att möta din blick. Jag vet inte om du undvek min och för mig spelar det ingen roll.
Jag försökte spela obrydd. Men någonting gjorde mig så väldans glad.
Du gick där med en vän precis som vilken ungdom som helst. Du skrattade, pratade och betedde dig på ett sätt jag aldrig sett förut.
Jag fick minnen av dina tomma, trötta ögon. Jag kommer ihåg de desperata telefonsamtalen där jag inte kunde höra dina ord för att du i panik inte kunde sluta gråta, och jag minns så väl de utvalde orden: jag vill inte leva mer.
Vår resa tillsammans var tung och svår, även för mig som ibland kände mig lika hjälplös som du. Det kändes som att mitt hjärta förstorades sekunden du dök upp framför mina ögon och plötsligt fick alla tysta timmar i terapirummet en mening. Det som kändes plågsamt och svårt, kanske för oss båda fick nu ett helt annat värde.
Jag ville springa fram och ge dig en kram, säga tack och uttrycka min glädje över att du mår bra. Men istället tittade jag bort, tog en omväg för att ge dig space och platsen du förtjänar.
Det känns mjukt här säger hon och tittar sig omkring. Allt med dig känns mjukt. Hon lutar sig tillbaka i fåtöljen, och det var därför jag valde dig fortsätter hon. Jag lyssnar in tyst, noterar hennes outalade önskan om att behandlas med försiktighet. Inget i hennes utseende eller kroppsspråk hade kunnat skvallra om hennes behov. Tvärtom, hon utstrålar skinn på näsan och ett stort försvar. Hon intar hela rummet även om hon bara befinner sig i en del av det.
Jag fortsätter att vara tyst, lyssnar mer på det hon inte säger än orden hon faktiskt uttalar. Det bor liksom en helt annan historia mellan raderna. Som att det bor två olika versioner i samma kropp. En inuti och en utanpå.
Jag blir nästan rädd att spräcka ballongen hon blåst upp. Varje ord som trillar ur min mun skulle kunna vara ett potentiellt nålstick. När hon tystnar för att ta ett djupt andedag smäller jag ballongen så högt att hon nästan hoppar till.
Har du tänkt på att det kanske är du som skapar din omgivnings beteende? Jag ser på henne att hon inte gillar det jag säger. Att det känns mer som ett slag än som en smekning.
Hennes ögon mjuknar och tårar träder fram. Jag ser att hon förstår vad jag menar. Hennes axlar sjunker, talet blir långsammare och plötsligt fick också jag plats i rummet vi delade.
Det fanns ingen tacksamhet i hennes röst när hon sade hejdå. Men jag kunde se den, i hennes ögon.
I Japan finns en konstform som heter Kintsugi som bygger på att man kan laga det som är trasigt. Istället för att dölja sprickan så framhäver man den genom att laga den med guld. Det bygger på en förståelse att ett föremål som har en historia är vackrare än ett föremål utan historia. Att reparera ett trasigt lergods är inte enkelt, det kräver tid, tålamod, engagemang och ibland kanske hjälp från någon annan, men det går.
Konstformen skulle också direkt kunna överföras till oss människor. För idag uppfattar jag det som att vi ofta gör motsatsen, går sönder, och försöker dölja det.
När jag första gången fick höra talas om den här konstformen relaterade jag direkt till mig själv och min situation. För tidigare i mitt liv har jag skämts över mig själv och mitt förflutna, jag har velat gömma mig, prata tyst om det. Varken erkänna för mig själv eller någon annan att jag hade problem.
Men när jag fick min ADHD-diagnos började jag laga mig själv -med guld. Jag började att prata om mina erfarenheter, visa upp dem, och insåg att det fick både mig själv och andra och må bättre. Jag slutade dölja mina sprickor, jag började istället framhäva dem, för det är dem som gör mig till den jag är. Vi har alla sprickor i vårt glas, mer eller mindre. Men vi visar inte upp dem för varandra, vilket kan leda till problem -vi känner oss ensamma. Men om du slutar tänka på att DU är sönder, och istället påminner dig om att alla andra också är sönder. Du ser det bara inte.
För helt ärligt, känner du någon som lever utan en endaste skråma? Så börja se efter dina sprickor istället för att dölja dem, och börja reparera dem försiktigt, en efter en. Använd guld och låt dem glimma. Dina erfarenheter gör dig inte bara starkare, utan också vackrare. Så istället för att skämmas, skryt. Våga visa vem du är och vad du har varit med om. Du har levt, du har gjort fel, du är inte perfekt, men du finns, du lever, och DU är helt fucking fantastisk.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
Han har inte så många vänner för han leker på ett speciellt sätt. Andra hundar förstår honom inte. Det kan lätt bli bråk….fast att han inte menar något illa. Jag klappar honom försiktigt utan att möta hennes blick.