Skulle du gå in i en boxningsmatch med någon som är större än dig själv? Eh, va, ja nej. Så du skulle inte gå in i en fajt du skulle förlora? Eh, nej… Så vad slåss du för? Han blir tyst. Kan du vinna det här? Nej. Så vad slåss du för? Tystnaden fortsätter. Jag har inte tänkt på det sättet, säger han med blicken i golvet. Ok, så vad tänker du nu? Axlarna sänks. Ja, vad slåss jag för, säger han och sträcker fram sina tomma händer framför sig. Jag kan inte vinna. Jag förlorar bara energi. Jag ler, förmodligen lite förnöjt. Det är så fint när polletten jag stoppar in trillar ner. När personen framför mig säger orden jag själv skulle sagt. En djup suck flyter ut mellan oss och han sjunker djupare ner i fåtöljen. Hans mungipor reser sig liksom blicken från golvet. Nu smilar även han. Vi tittar på varandra. Och ler….❤︎
Om jag låter honom sno mat från köksbordet. Kommer han då att göra det frågar jag och pekar på hunden som snarkar i soffan.
Ja så klart.
Varför?
För att han kan svarar hon snabbt.
Precis svarar jag, så i en relation måste man sätta gränser.
Ja, säger hon och vrider sig i fåtöljen.
Så vad har du satt för gränser i din, frågar jag.
Det blir tyst.
Inga, säger hon och tittar ner i golvet.
Så han behandlar dig på det sättet för att han kan frågar jag.
Hon nickar tyst. Hon har förstått min poäng.
Kan du pröva att be honom gå ner från bordet och sluta sno mat?
Hon skrattar… jo, men det känns jobbigt… men jag kan pröva.
Ja eller hur, visst känns det jobbigt. Dex hade förmodligen undrat vad jag håller på med om jag plötsligt sätter gränser. Han hade nog försökt att trotsa dem några gånger men tillslut så förstår han att jag menar allvar.
Men om han inte förstår, frågar hon. Ja då får du göra ett val. Kan jag förhindra att beteendet uppstår, kan du sätta galler runt ditt köksbord? Hon skakar på huvudet.
Ok är det är stort problem, kan du leva med att han snor mat.
Nej det kan jag inte svarar hon.
Ok och vad behöver du göra då?
Köpa en ny hund skrattar hon.
Gå ut på blocket och börja leta, säger jag och vi kiknar av skratt båda två.
Hunden tittar på oss, han undrar vad som försiggår och är totalt omedveten om att jag uttnyttjar honom metaforiskt för lärdomar.
Två veckor senare kommer hon tillbaka. Det lyser om hela henne och jag ser innan hon öppnar munnen att hon är stolt som en tupp.
Berätta vad har hänt, frågar jag nyfiket.
Jag sade ifrån säger hon och ler med hela ansiktet.
Jag ser att hon växt med flera centimer och hon bär en helt annan styrka i sig nu än dagen hon kom.
Jag vill egentligen gråta av stolthet när jag hör hennes historia, hur hon en dag från en annan lärt sig säga nej och sätta stopp. Men jag håller känslan inom mig, bär med mig den resten av dagen, och glömmer den förmodligen aldrig ❤︎
När det knackar på dörren skäller han, är det rätt beteende frågar jag. Han är tyst en stund och tittar ner i golvet, ja, han vaktar ju, han varnar, och det är ju rätt säger han och tittar på mig med en osäker blick. Tror du att jag tycker att det är bra beteende, uppskattar jag det. Njeee, svarar han lite osäkert och vänder blicken ner i golvet. Vem av oss har då rätt, frågar jag. Han fortsätter att titta ner mattan. Tror du han funderar på om jag tycker hans beteende är jobbigt eller fel. Han ler med blicken ner i golvet, nej.
Kan jag få honom att ändra sig. Han tittar upp snabbt, ja men då måste du träna. Ja precis svarar jag. Han återgår till att följa mattans kant med blicken.
Vad vill jag säga med den här metaforen?
Han kniper ihop munnen, som att han är rädd att ge mig fel svar.
Att ett beteende kan vara både rätt och fel, svarar han försiktigt. Ja precis bekräftar jag, beroende på vem du frågar. Och vill du förändra dig så kan du svarar jag, men det kan ta tid lägger han till innan jag hinner säga det själv. Precis svarar jag. Så är ditt beteende ”fel” frågar jag. Nej, men egentligen inte säger han. Vill du förändra dig? Nej, egentligen inte, upprepar han.
Hm.. så har du ett problem, frågar jag.
Han skrattar. Nej det är hon som har ett, skrattar han.
Han lämnar rummet ett problem lättare med insikten att problemet inte alltid stannar hos ägaren till det. Att det är lätt att lämpa över sina egna problem till andra och göra dem ansvariga för det. Är man villig att förändra/lösa andras problem så är det ok, om inte, så är det också okej ❤︎
Jag älskar sårbarhet.
Både din och min.
Äkthet, närhet, gemenskap.
Mänsklighet & medmänsklighet.
I mitt terapirum är allt det där så levande.
Tårar, skratt, känslor.
Här bor ocianer av tid och tålamod.
Här får både du och jag bara finnas, vara.
Släppa krav, tid och rum.
Jag älskar sårbarhet.
Både din
…och min.
Du vill bara bli älskad.
Han tittar på mig tyst.
Han behöver inte säga något, jag vet att jag träffade mitt i prick.
Jag ser det i hans ögon, och den nya insikten gör ont.
Där sa du något, säger han nästan viskande och fortsätter sedan sin tystnad.
Man hade kunnat höra en knappnål falla, tystnaden var brutal men jag visste att det försiggick en högljudd konversation inom honom. Man hade kunnat skära med en kniv genom luften. Den var tunn men samtidigt tung.
Nu måste jag hem och tänka på det här säger han och reser sig hastigt upp.
Jag följer honom till dörren, han vänder sig om i dörröppningen. Jag känner mig inte älskad säger han med ett frågetecken efter meningen som för att få sin känsla bekräftad av mig. Nej du gör kanske inte det, svarar jag. Han nickar och håller hårt i handtaget. Hans blick sitter fast i mig, som att han försöker få ett rakt svar ur mina ögon. Men jag har inte svaret, inte heller han.
Han stänger dörren tyst. Så försiktigt att det nästan inte hörs.
Det tar inte många timmar innan jag ser hans nummer på min telefon. Du har rätt, jag känner mig inte älskad. Det finns en lättnad i rösten, även om hans situation inte har förändrats har han kunnat sätta sitt finger på problemet. Han vet nu vart han har ont. Kan vi ses i morgon igen? Jag ler när jag lägger på luren. För jag vet att vi löser det här. Tillsammans❤︎
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
Om jag låter honom sno mat från köksbordet. Kommer han då att göra det frågar jag och pekar på hunden som snarkar i soffan.
Du vill bara bli älskad.