av admin | mar 18, 2021 | I terapirummet
Sårbar och superstark
Vissa personer, sånna som du. Har det så enkelt. Allt bara faller på plats av sig själv.
Är det så, frågar jag.
Ja, svarar han bestämt utan att se mig i ögonen.
Så mitt liv har bara fallit på plats av sig själv. Jag har inte behövt att kämpa för något, fortsätter jag.
Nej, precis. Så ser det ut i alla fall, svarar han.
Ja så ser det ut.
Det blir tyst en stund.
Vad säger du om jag berättar att jag precis som du just nu också har brottats med depression och självmordstankar när jag var ung. Men att jag valde att fortsätta mitt liv, att kämpa. Att anledningen till att jag sitter här är för att jag INTE gett upp.
Han tittar på mig med stora ögon.
Och jag tillåter inte dig att ge upp, fortsätter jag. För det sitter en styrka i den där smärtan, även om det inte känns så just nu.
Han börjar gråta.
Det syns inte på dig, säger han.
Nej det är det som är grejen. Psykisk ohälsa syns inte utanpå, men det känns, inuti.
Det är sällan jag delar med mig av min bakgrund för terapirummet är ditt, inte mitt. Men i vissa situationer där det verkligen behövs använder jag allt det där jag inte är stolt över som en slags superstyrka och som ett bevis på att jag är precis lika söndrig och sårbar som du.
Tack viskar han, tack för att du berättar.
När vi lämnar rummet är vi båda fyllda av tacksamhet, men också av sårbarhet. För det är så det är att vara människa. Oavsett vilken stol man sitter i ❤︎
av admin | mar 10, 2021 | I terapirummet
Du darrar på rösten när du ringer, ber om hjälp, förklarar din situation.
Jag villa att du ska veta att jag förstår hur svårt det är bara att ta det där steget, oavsett hur det går sen.
Att bara lyfta luren, säga sina problem högt, gör att de plötsligen blir verkliga…
och kanske startar rädslan där.
För en del kommer det som ett slag i magen och jag märker att de vill ta tillbaka allt de just har sagt.
Jag beundrar dig för att du lyfter luren. Alltid.
Du darrar på rösten när du ringer och avbokar.
Jag vill att du ska veta att jag förstår din situation, att jag vet hur svårt det är.
Att det ibland är lättare att backa än att gå framåt…
och kanske minskar rädslan där.
För en del är det lättare att lägga locket på än att blotta det som finns under.
Men jag vill att du ska veta att jag beundrar dig när du lyfter luren.
Alltid!
av admin | mar 3, 2021 | I terapirummet
Tror du att jag tycker om dig, frågar jag.
Stämningen hade kunnat bli spänd, du hade kunnat skratta eller skämta bort det men istället svarar du; ja, jag tror att du gör det. Vi är tysta en stund. Hur känns det, fortsätter jag. Du faller i tårar och försöker sedan sudda ut orden du sade med förklaringar om hur annorlunda, okompetent och hur dåliga människa du är.
Om det nu finns två människor på denna jorden som tycker om dig, varför gör dom det, frågar jag.
Tårarna ökar igen. För att jag egentligen är en snäll och fin person svarar du nästan viskande som att orden skulle gå mig förbi.
Men jag hör dem. Jag hör dig.
Ibland når man en brytpunkt i terapin, ett ögonblick som kommer göra framtiden i terapirummet annorlunda. Det är när sårbarheten visar sig och då gäller det att behandla den med mjuka fingrar.
Att inte hålla den för hårt, men inte heller släppa taget.
Jag ville lämna dig med en kram men distansen gjorde det omöjligt, istället lämnade jag dig med påminnelsen om att du ÄR en fin och snäll person, och jag hoppas att den var tillräcklig ❤︎
av admin | feb 24, 2021 | I terapirummet
Ibland känner jag mig så maktlös framför dina ögon.
Kan varken stoppa dina tårar eller fånga dem i min hand.
Det finns inga ord som tröstar.
Inga plåster som läker.
Jag kan inget annat än att sitta med dig i din sorg…
och hoppas att det är tillräckligt ❤︎
av admin | jan 24, 2021 | I terapirummet
Första gången en person stiger in i mitt samtalsrum skruvar de ofta på sig. Ber nästan om ursäkt för att de är där. Det kan ta en stund innan personen hittar de rätta orden, kommer fram till vad den vill jobba med, vad den egentligen vill säga.
Men efter en stund sjunker axlarna, andningen blir lugnare och personen kan avslappnat luta sig tillbaka. Gångerna där efter är det inte ovanligt att man kommer med ett leende på läpparna. Att den där stenen man hade i bröstet släppt eller i alla fall mjuknat.
Jag vet att det är ett stort steg att söka hjälp. Så när du kommer till mig har du redan tagit det största beslutet. Resten kan kännas enkelt i jämförelse.
Jag skulle önska att jag kunde ta bort det där första jobbiga steget från dig. För resten kommer ofta av sig själv. Och det kanske bara var det jag ville påminna dig om idag, att när man tagit sig förbi det där första hindret som känns så där utmanande, svårt eller läskigt, så löser man resten också ❤︎
av admin | jan 24, 2021 | I terapirummet
Han gråter när vi ska säga hejdå.
-Vet du, säger han. Jag tror inte att det var programmet som gjorde skillnad, jag tror att det var du.
Mina ögon tåras, och för första gången under alla våra möten känner jag mig tacksam över att han sitter flera mil bort och därför inte helt och fullt kan se mina känslor genom skärmen.
Jag hade inte tänkt att börja gråta, säger han samtidigt som rösten bryts.
Han vill inte säga hejdå, jag märker det, helt plötsligt pratar han om problem han aldrig nämt förut, nya rädslor som kommer upp. Men mitt jobb är inte längre att lyssna. Mitt jobb just nu är avsluta, säga hejdå. Se till att han klarar fortsättningen själv.
Jag känner mig elak, mitt inre skriker och gör ont. Jag vill så gärna säga att jag finns kvar, att han kan slå mig en signal så fort han tvekar eller hamnar i kläm. Men jag vet att det inte fungerar så.
Jag behöver släppa taget, precis lika mycket som han.
Tack säger han, du har förändrat mitt liv. Tack, tänker jag, för att du ger mening till mitt ❤︎
