Första gången en person stiger in i mitt samtalsrum skruvar de ofta på sig. Ber nästan om ursäkt för att de är där. Det kan ta en stund innan personen hittar de rätta orden, kommer fram till vad den vill jobba med, vad den egentligen vill säga.
Men efter en stund sjunker axlarna, andningen blir lugnare och personen kan avslappnat luta sig tillbaka. Gångerna där efter är det inte ovanligt att man kommer med ett leende på läpparna. Att den där stenen man hade i bröstet släppt eller i alla fall mjuknat.
Jag vet att det är ett stort steg att söka hjälp. Så när du kommer till mig har du redan tagit det största beslutet. Resten kan kännas enkelt i jämförelse.
Jag skulle önska att jag kunde ta bort det där första jobbiga steget från dig. För resten kommer ofta av sig själv. Och det kanske bara var det jag ville påminna dig om idag, att när man tagit sig förbi det där första hindret som känns så där utmanande, svårt eller läskigt, så löser man resten också ❤︎
