Han gråter när vi ska säga hejdå.
-Vet du, säger han. Jag tror inte att det var programmet som gjorde skillnad, jag tror att det var du.
Mina ögon tåras, och för första gången under alla våra möten känner jag mig tacksam över att han sitter flera mil bort och därför inte helt och fullt kan se mina känslor genom skärmen.
Jag hade inte tänkt att börja gråta, säger han samtidigt som rösten bryts.
Han vill inte säga hejdå, jag märker det, helt plötsligt pratar han om problem han aldrig nämt förut, nya rädslor som kommer upp. Men mitt jobb är inte längre att lyssna. Mitt jobb just nu är avsluta, säga hejdå. Se till att han klarar fortsättningen själv.
Jag känner mig elak, mitt inre skriker och gör ont. Jag vill så gärna säga att jag finns kvar, att han kan slå mig en signal så fort han tvekar eller hamnar i kläm. Men jag vet att det inte fungerar så.
Jag behöver släppa taget, precis lika mycket som han.
Tack säger han, du har förändrat mitt liv. Tack, tänker jag, för att du ger mening till mitt ❤︎
