Tror du att jag tycker om dig, frågar jag.
Stämningen hade kunnat bli spänd, du hade kunnat skratta eller skämta bort det men istället svarar du; ja, jag tror att du gör det. Vi är tysta en stund. Hur känns det, fortsätter jag. Du faller i tårar och försöker sedan sudda ut orden du sade med förklaringar om hur annorlunda, okompetent och hur dåliga människa du är.
Om det nu finns två människor på denna jorden som tycker om dig, varför gör dom det, frågar jag.
Tårarna ökar igen. För att jag egentligen är en snäll och fin person svarar du nästan viskande som att orden skulle gå mig förbi.
Men jag hör dem. Jag hör dig.
Ibland når man en brytpunkt i terapin, ett ögonblick som kommer göra framtiden i terapirummet annorlunda. Det är när sårbarheten visar sig och då gäller det att behandla den med mjuka fingrar.
Att inte hålla den för hårt, men inte heller släppa taget.
Jag ville lämna dig med en kram men distansen gjorde det omöjligt, istället lämnade jag dig med påminnelsen om att du ÄR en fin och snäll person, och jag hoppas att den var tillräcklig ❤︎
