Sårbar och superstark

Sårbar och superstark

Vissa personer, sånna som du. Har det så enkelt. Allt bara faller på plats av sig själv.

Är det så, frågar jag.

Ja, svarar han bestämt utan att se mig i ögonen.

Så mitt liv har bara fallit på plats av sig själv. Jag har inte behövt att kämpa för något, fortsätter jag.

Nej, precis. Så ser det ut i alla fall, svarar han.

Ja så ser det ut.

Det blir tyst en stund.

Vad säger du om jag berättar att jag precis som du just nu också har brottats med depression och självmordstankar när jag var ung. Men att jag valde att fortsätta mitt liv, att kämpa. Att anledningen till att jag sitter här är för att jag INTE gett upp.

Han tittar på mig med stora ögon.

Och jag tillåter inte dig att ge upp, fortsätter jag. För det sitter en styrka i den där smärtan, även om det inte känns så just nu.

Han börjar gråta.

Det syns inte på dig, säger han.

Nej det är det som är grejen. Psykisk ohälsa syns inte utanpå, men det känns, inuti.

Det är sällan jag delar med mig av min bakgrund för terapirummet är ditt, inte mitt. Men i vissa situationer där det verkligen behövs använder jag allt det där jag inte är stolt över som en slags superstyrka och som ett bevis på att jag är precis lika söndrig och sårbar som du.

Tack viskar han, tack för att du berättar.

När vi lämnar rummet är vi båda fyllda av tacksamhet, men också av sårbarhet. För det är så det är att vara människa. Oavsett vilken stol man sitter i ❤︎