av admin | dec 26, 2021 | I terapirummet
Jag tror inte på samtal säger han och ler snett mot mig.
Kanske förväntar han sig att jag ska ta illa upp.
Hur kommer det sig, frågar jag nyfiket.
Jag tror att det bara är jag som kan förändra mitt liv fortsätter han.
Jag nickar tyst.
Finns det något du tror kan vara bra med samtal, frågar jag.
Han rycker på axlarna och tittar bort.
Ibland är det så att de ”som inte tror på samtal” är rädda att gå in på djupet, att de inte vill visa sig sårbara, och det är många gånger lättare att undvika samtal, än att gå in i det, kan det vara så för dig, frågar jag.
Han nickar tyst.
Jag kan så klart inte förändra ditt liv, det är bara du som kan göra det, du har helt rätt. Men jag kan stötta dig, ställa frågor och väcka tankar som för dig längre fram i din process. Ibland är det bara viktigt att få prata högt, att få säga det man tycker och tänker till någon. När man har fått göra det, kan livet ibland kännas lättare. Har du upplevt det någon gång?
Han möter min blick och rycker återigen på axlarna.
Jag känner i luften att jag ska undvika att knacka hål på den där muren han satt emellan oss, för även om jag skulle lyckas att riva den, skulle det sluta med att han sprang där ifrån med svansen mellan benen, och aldrig kom tillbaks.
Ibland handlar mitt jobb om att ta av masken på personen mitt emot mig att få dem att acceptera sig själva, och ibland handlar det om att ta av min egen mask och få dem att lita på mig.
Han är som en folkskygg hund med flackande blick och jag vet att jag behöver möta honom där han är och inte där jag befinner mig.
I hundvärlden hade jag lagt mig på rygg och blottat strupen, visat att jag inte har onda intentioner.
Men i samtalsrummet funkar inte den tekniken.
Jag kan inte vända bort mitt ansikte, gå ner på knä, sträcka ut min hand och säga ”Hej, här är jag. Jag är inte farlig”. För att vänta på att den folkskygga hunden ska våga sig fram.
Fast samtidigt är det precis det jag gör när jag varsamt närmar mig ditt hjärta.
Du bestämmer själv, säger jag och tittar på dig med mjuka ögon. Jag vill jätte gärna hjälpa dig, få finnas vid din sida. Men det viktigaste av allt är att du vill ha mig där. Annars gör det ingen skillnad.
Det känns bra, säger han när han lämnar rummet med sitt sneda leende. Det här kändes bra. Jag kanske kommer tillbaka.
I min värld har du precis vågat dig fram till min hand. Även om du bara tagit en snabb tugga av det jag har att erbjuda för att sedan snabbt springa tillbaka till din egen trygghet, så är det dom där små minutrarna som du rörde min hand det som räknas🖤
av admin | dec 8, 2021 | I terapirummet
Trots att jag arbetat som terapeut i flera år blir jag fortfarande lika glad för varje nytt samtal med en ny klient. Att du väljer just mig. Jag blir självklart lika glad för alla återkommande klienter. För jag tar aldrig din och min tid för given.
Ibland får jag nästan nypa mig i armen för att förstå att det är på riktigt. Att jag blir utvald, den du beslutar dig att ge ditt förtroende till.
Jag slutar aldrig känna tacksamhet för att du väljer att blotta ditt hjärta framför mina ögon,
och jag lovar att för alltid bära ditt förtroende med mjuka händer och öppet hjärta ❤︎
av admin | okt 20, 2021 | I terapirummet
I mitt rum är det sällan tyst.
Och kanske bor det mer skratt än tårar i fåtöljen mitt emot.
Nej jag kanske inte är en vanligt terapeut.
Jag sitter inte helt tyst i min fåtölj.
Inte still heller för den delen.
Jag kanske inte hummar och nickar på ett sådant där sätt du sett på film.
Nej, jag pratar ofta för fort.
Jag kan både skratta, gråta och ibland (när det behövs) provocera personen jag har framför mig.
Jag är en jävel på att avbryta
(även om jag försöker låta bli)
och jag kan snabbt ta mig ur fåtöljen för att använda tavlan
och måla upp dina tankar.
Men jag är inte bara duktig på att prata,
utan också på att lyssna
med både mitt hjärta och min själ.
Jag vill dig helt enkelt så jävla väl.
Nej, jag kanske inte är en vanlig terapeut
för så fort du tar klivet in i mitt rum betyder du något för mig.
Jag vill med hela mitt inre hjälpa…dig.
av admin | sep 29, 2021 | I terapirummet
Kanske älskar jag samtal för att det gör mig så himla närvarande. Tillsammans med dig känner jag mig så lugn och grundad. Vi blir till ett ”HÄR och NU”.
I vanliga fall är min hjärna en sådan som alltid springer framför, en sådan som tycker att andra inte håller farten, och som hatar inbromsningar och tvära vändningar. Jag kan ofta känna att jag aldrig spelar i samma takt som andra.
Befinner mig sällan bakom men ofta framför.
Men tillsammans med dig är det annorlunda. För helt plötsligt stannar tiden, och jag saktar på något vis ner farten.
Istället för att befinna mig steget framför, hittar jag mig,
precis bredvid dig ❤︎
av admin | aug 25, 2021 | I terapirummet
Jag har egentligen inga problem säger han och knäpper händerna framför bröstet. Jag vet egentligen inte varför jag är här fortsätter han som för att be om ursäkt för att han tar upp min tid.
Jag lyssnar tyst, låter honom fortsätta utan frågor. Efter varje mening förminskar han sig själv och sina problem med ”det går över” ”det är inte så farligt” eller ”det är inget problem egentligen”.
Förminskar du alltid dig själv, frågar jag plötsligt. Han stannar upp. Får inte du vara ledsen, arg eller besviken? Får inte dina problem ta plats?
Han tittar på mig och brister ut i gråt. Nej jag tror inte det, svarar han.
Du är jätteledsen och det är okej. Du får också släppa ut och känna negativa känslor.
Jag sitter tyst kvar vid hans sidan när tårarna faller. De landar mjukt i min soffa.
Jag visste inte att jag var så ledsen, säger han plötsligt. Nej och ofta är det så, för vi lever på i våra liv, stänger igen och håller känslor inne. De betyder inte att de försvinner. Tvärtom kan de förstoras och ge dig andra symtom och problem i din vardag.
Vi enas om att låta sorgen bo i rummet utan att visa den dörren. Du gråter, och jag sitter tyst vid din sida ❤️
av admin | jul 7, 2021 | I terapirummet
När jag var liten drömde jag om att bli stålmannen.
Inte för att kunna flyga, få superkrafter eller för att vara odödlig.
Nej jag ville rädda liv.
Jag såg hur jag lyfte dem från en plats till en annan. Där de var säkra, trygga och kunde leva lyckliga.
Jag tänker att mycket av det jag drömde om som barn har blivit sant.
Även om jag inte kan ta människor under armen och flyga iväg så kan jag låna ut mina öron och mitt hjärta…
och ibland är det det enda som behövs för att en person ska förflytta sig
eller orka en endaste dag till.
Det blir aldrig några nyhetsrubriker i tidningarna.
Ingen som står med trumpeter och fanfarer efter mina samtal.
Nej ofta väcker mitt arbete ingen reaktion alls mer än hos personen framför mig.
Men jag vet..
och det räcker ❤︎
