av admin | maj 3, 2022 | I terapirummet
Ett år har gått.
I början möte du aldrig min blick,
du hade inga svar på mina frågor,
och du satt alltid längst fram i fåtöljen som om du var redo att springa därifrån.
Ett år senare möter du min blick,
du ställer frågorna,
och vi har börjat vänja oss vid tanken att vi kanske inte ses mer.
Att få vara med på din resa har många gånger väckt tårar i mina ögon.
Älskade ungdom.
Att ha varit en del av ditt liv om så bara för ett år gör mig rörd och tacksam.
Jag kommer alltid minnas den tysta, rädda pojken som kom in i mitt rum med flackande blick,
men mest av allt kommer jag minnas den stolta, starka, leende tonåringen som gick där ifrån ❤︎
av admin | apr 27, 2022 | I terapirummet
Det är jobbigt att prata
Det är jobbigt att prata, säger rösten i andra änden av luren.
Jag tror att jag skrattade till, fast på ett mjukt sätt, och jag kan nästan höra att du också ler.
Ja dom brukar säga det, svarar jag, fortfarande med ett leende på läpparna.
Vi har inte pratat i många minuter men ändå fångar jag upp känslan att det lättaste sättet att få dig trygg är just genom skratt.
När du väl kommer till min mottagning ser jag dig genom fönstret.
Du trampar runt utanför, går fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Jag uppfattar det som att du väntar in klockan, din tid, men också att du är nevös.
När du väl ringer på klockan blir jag lättad för JAG vet att tryggheten kommer att landa i dig så fort du får sätta dig i min stol, och snart vet du det också.
Väl där pratar du som om du aldrig varit rädd och när jag frågar dig om du vill boka en ny tid så säger du ja utan att tveka.
Var det jobbigt att prata, frågar jag med ett leende när du är på väg att gå.
Du vänder dig i dörren och ler tillbaks.
Jag tolkar det som ett nej.
När man inte är van med terapeutiskasamtal tror man ofta att det ska kännas svårt eller jobbigt att prata, men sanningen är att det flesta upplever det precis tvärtom ❤︎
av admin | apr 13, 2022 | I terapirummet
Vi hade haft ett bra första möte och när vi åter skulle träffas gick jag in i samtalsrummet utan att klätt på mig mitt försvar.
När jag satte mig ner och tittade honom i ögonen märkte jag på sekunder att luften hade hårdnat.
Hans mun var stel.
Jag försökte mjukt att få igång samtalet men han gav mig ingenting tillbaka.
Tillslut spottade han ur sig några hårda ord utan att möta min blick.
Jag valde att avbryta mötet.
När jag stängde dörren efter honom föll jag i gråt.
Jag blev överraskad av mina starka känslor, de tycktes slå ner som en bomb.
Jag grät och grät…tårar omöjliga att stoppa.
Jag fick avbryta resten av mötena den dagen och en stor känsla av värdelöshet bodde i mig.
Jag visste att känslan inte var min egen, min likväl var den där.
Arga ögon och en fräsande röst har tidigare aldrig skrämt mig så jag såg inte hans beteende som orsaken till mitt eget.
Veckan efter kom han tillbaka, han satte sig på samma stol.
Den här gången klädde jag på mig ”rustningen” innan jag gick in i rummet.
När jag klev över tröskeln mötte han mina ögon direkt och bad om ursäkt. Han var tyst en stund, samlade sig och sa …det är bara det att jag känner mig så jävla värdelös.
Poletten trillar ner, det är hans tårar jag gråtit, hans värdelöshetskänsla jag burit. Men jag omfamnade den som att det vore min egen.
Att ha förmågan att läsa och bära andra människors känslor är inte bara en superkraft,
det är viktigt att komma ihåg att det lika lätt kan förvandlas till ditt eget kryptonit.
Han lärde mig det för ca 10 år sedan, och jag har än idag inte glömt den läxan,
och för det, är jag honom evigt tacksam ❤︎
av admin | mar 23, 2022 | I terapirummet
Att vara en hjälpare är ett kall. Det är något som har känts självklart för mig sedan barnsben.
När jag var barn minns jag hur jag fantiserade om att djuren pratade med mig och hur jag hjälpte alla djur i nöd.
Mitt hjärta har alltid legat i att försvara dem som inte kan försvara sig själva,
och i början av mitt liv var den känslan så stark att jag ofta glömde av att skydda mig själv.
Det var som att jag trodde att mitt jobb innebar att sätta andra människor före mig själv.
Idag vet jag att det handlar om att sätta dem jämte mig själv.
Och även om det låter enkelt så har det varit svårt,
för det handlar om att hela tiden sätta gränser.
Att inte förlora en hand när man ger ett finger.
Det handlar om att vara lika ömsint och försiktig med sina egna känslor som man är med andras.
Att möta sin egen spegebild med samma kärlek och acceptans som om det vore någon annan.
Att vara en hjälpare är ett kall.
Det är något som alltid har känts självklart för mig.
Men i den rollen har jag lärt mig att det inte bara handlar om att hjälpa andra, utan att det kanske viktigaste av allt är att hjälpa sig själv.
För jag kan inte bära andra, om jag inte först bär mig ❤︎
av admin | mar 9, 2022 | I terapirummet
Att inte hålla din hand
Ibland undrar jag varför han kommer tillbaka.
För kommer tillbaka gör han,
troget,
varje gång.
Jag sitter inte med huvudet tyst på sned,
jag ler inte,
lyssnar inte sådär inkännande som jag brukar.
Nej istället ifrågasätter jag honom utan att vända bort blicken.
Jag låter honom sitta i tystnaden tills han hittar ord.
Jag håller inte med ett enda ord av vad han säger utan istället skakar jag på huvudet för att visar att han kan ha fel .
Provocerar jag dig frågar jag.
Ja, säger han utan att linda in det i något mjukt.
Jag vill bara skaka om dig förklarar jag och ser framför mig hur jag ruskar om honom där han sitter för att försöka få de rätta bitarna att falla på plats.
Och kanske är det inte min mening att provocera honom,
kanske är det för att han i själva verket provocerar mig.
Det är så lätt att sätta sig i min stol och tycka synd om sig själv,
det är liksom själva grejen,
men när du sitter där och tror att livet ska förändras utan att du själv ska röra ett finger,
ja kanske blir jag då provocerad.
Du lägger jobbet i mitt knä,
som om jag skulle kunna ta hand om det när det är du som bär lösningen.
Men det jag tänker är ju sanning svarar du.
Ja det känns så försöker jag förklara,
men det behöver inte vara det.
Det känns som om vi pratar olika språk.
Du tittar på mig som om jag vore från en annan planet,
samtidigt tror jag att du innerligt vill förstå,
annars hade du inte suttit där,
en gång i veckan med en rynka i pannan.
Och kanske är vi bra för varandra,
jag behöver skaka igång dig,
och du behöver väcka mig.
Jag tänker att mitt jobb består av olika uppgifter.
Ibland är själva jobbet att hålla någon i hand,
och ibland handlar det istället om att släppa taget om den.
av admin | mar 2, 2022 | I terapirummet
Jag har något jobbigt att berätta
Jag har något jobbigt att berätta men jag kan inte.
Rummet är tyst.
Jag vet inte om orden han inte vill säga kommer att komma.
Jag väntar.
Bara sekunder därefter halkar de ur hans mun.
Han tittar ner i golvet. Jag gissar att han inte vill se min reaktion.
Jag rycker lite på axlarna, kan du berätta mer frågar jag.
Han skruvar på sig, pratar, utan att se mig i ögonen.
På vilket sätt är det här problem frågar jag honom.
Han tittar förvånat upp för att möta min blick, sedan snabbt ned igen.
Jag menar, om du inte lider av det, om det inte ställer till ett problem i din vardag, på vilket sätt är det då ett problem, fortsätter jag.
Han är tyst en stund för att leta efter svar, inom mig vet jag att problemet kanske inte ligger i honom själv, utan kanske i någon annan och det är den insikten jag vill skänka honom.
Det är nog bara fel viskar han tillslut.
Inom oss människor lever ett antal regler vi har fått med oss under vår uppväxt, och jag gissar att det han gör bryter mot en sån där regel.
Kanske är min hypotes en sanning, kanske inte..
Insikten jag vill ge honom är att om regeln inte är hans egen, då behöver den inte ens vara sann (för honom), och då finns det inte heller ett krav på att han måste följa den där regeln (såvida inte han själv vill).
Ibland tar vi på oss skuld eller skam som andra människor lägger på oss, även om vi själva inte tycker att vi har orsak att bära den. Den insikten är viktig, och kan göra hela skillnaden i ditt mående ❤︎
