Ett år har gått.
I början möte du aldrig min blick,
du hade inga svar på mina frågor,
och du satt alltid längst fram i fåtöljen som om du var redo att springa därifrån.
Ett år senare möter du min blick,
du ställer frågorna,
och vi har börjat vänja oss vid tanken att vi kanske inte ses mer.
Att få vara med på din resa har många gånger väckt tårar i mina ögon.
Älskade ungdom.
Att ha varit en del av ditt liv om så bara för ett år gör mig rörd och tacksam.
Jag kommer alltid minnas den tysta, rädda pojken som kom in i mitt rum med flackande blick,
men mest av allt kommer jag minnas den stolta, starka, leende tonåringen som gick där ifrån ❤︎
