I mitt rum är det sällan tyst.

Och kanske bor det mer skratt än tårar i fåtöljen mitt emot.

Nej jag kanske inte är en vanligt terapeut.

Jag sitter inte helt tyst i min fåtölj.

Inte still heller för den delen.

Jag kanske inte hummar och nickar på ett sådant där sätt du sett på film.

Nej, jag pratar ofta för fort.

Jag kan både skratta, gråta och ibland (när det behövs) provocera personen jag har framför mig.

Jag är en jävel på att avbryta

(även om jag försöker låta bli)

och jag kan snabbt ta mig ur fåtöljen för att använda tavlan

och måla upp dina tankar.

Men jag är inte bara duktig på att prata,

utan också på att lyssna

med både mitt hjärta och min själ.

Jag vill dig helt enkelt så jävla väl.

Nej, jag kanske inte är en vanlig terapeut

för så fort du tar klivet in i mitt rum betyder du något för mig.

Jag vill med hela mitt inre hjälpa…dig.