När jag var liten drömde jag om att bli stålmannen.
Inte för att kunna flyga, få superkrafter eller för att vara odödlig.
Nej jag ville rädda liv.
Jag såg hur jag lyfte dem från en plats till en annan. Där de var säkra, trygga och kunde leva lyckliga.
Jag tänker att mycket av det jag drömde om som barn har blivit sant.
Även om jag inte kan ta människor under armen och flyga iväg så kan jag låna ut mina öron och mitt hjärta…
och ibland är det det enda som behövs för att en person ska förflytta sig
eller orka en endaste dag till.
Det blir aldrig några nyhetsrubriker i tidningarna.
Ingen som står med trumpeter och fanfarer efter mina samtal.
Nej ofta väcker mitt arbete ingen reaktion alls mer än hos personen framför mig.
Men jag vet..
och det räcker ❤︎