Jag har egentligen inga problem säger han och knäpper händerna framför bröstet. Jag vet egentligen inte varför jag är här fortsätter han som för att be om ursäkt för att han tar upp min tid.
Jag lyssnar tyst, låter honom fortsätta utan frågor. Efter varje mening förminskar han sig själv och sina problem med ”det går över” ”det är inte så farligt” eller ”det är inget problem egentligen”.
Förminskar du alltid dig själv, frågar jag plötsligt. Han stannar upp. Får inte du vara ledsen, arg eller besviken? Får inte dina problem ta plats?
Han tittar på mig och brister ut i gråt. Nej jag tror inte det, svarar han.
Du är jätteledsen och det är okej. Du får också släppa ut och känna negativa känslor.
Jag sitter tyst kvar vid hans sidan när tårarna faller. De landar mjukt i min soffa.
Jag visste inte att jag var så ledsen, säger han plötsligt. Nej och ofta är det så, för vi lever på i våra liv, stänger igen och håller känslor inne. De betyder inte att de försvinner. Tvärtom kan de förstoras och ge dig andra symtom och problem i din vardag.
Vi enas om att låta sorgen bo i rummet utan att visa den dörren. Du gråter, och jag sitter tyst vid din sida ❤️