Jag tror inte på samtal

Jag tror inte på samtal säger han och ler snett mot mig.

Kanske förväntar han sig att jag ska ta illa upp.

Hur kommer det sig, frågar jag nyfiket.

Jag tror att det bara är jag som kan förändra mitt liv fortsätter han.

Jag nickar tyst.

Finns det något du tror kan vara bra med samtal, frågar jag.

Han rycker på axlarna och tittar bort.

Ibland är det så att de ”som inte tror på samtal” är rädda att gå in på djupet, att de inte vill visa sig sårbara, och det är många gånger lättare att undvika samtal, än att gå in i det, kan det vara så för dig, frågar jag.

Han nickar tyst.

Jag kan så klart inte förändra ditt liv, det är bara du som kan göra det, du har helt rätt. Men jag kan stötta dig, ställa frågor och väcka tankar som för dig längre fram i din process. Ibland är det bara viktigt att få prata högt, att få säga det man tycker och tänker till någon. När man har fått göra det, kan livet ibland kännas lättare. Har du upplevt det någon gång?

Han möter min blick och rycker återigen på axlarna.

Jag känner i luften att jag ska undvika att knacka hål på den där muren han satt emellan oss, för även om jag skulle lyckas att riva den, skulle det sluta med att han sprang där ifrån med svansen mellan benen, och aldrig kom tillbaks.

Ibland handlar mitt jobb om att ta av masken på personen mitt emot mig att få dem att acceptera sig själva, och ibland handlar det om att ta av min egen mask och få dem att lita på mig.

Han är som en folkskygg hund med flackande blick och jag vet att jag behöver möta honom där han är och inte där jag befinner mig.

I hundvärlden hade jag lagt mig på rygg och blottat strupen, visat att jag inte har onda intentioner.

Men i samtalsrummet funkar inte den tekniken.

Jag kan inte vända bort mitt ansikte, gå ner på knä, sträcka ut min hand och säga ”Hej, här är jag. Jag är inte farlig”. För att vänta på att den folkskygga hunden ska våga sig fram.

Fast samtidigt är det precis det jag gör när jag varsamt närmar mig ditt hjärta.

Du bestämmer själv, säger jag och tittar på dig med mjuka ögon. Jag vill jätte gärna hjälpa dig, få finnas vid din sida. Men det viktigaste av allt är att du vill ha mig där. Annars gör det ingen skillnad.

Det känns bra, säger han när han lämnar rummet med sitt sneda leende. Det här kändes bra. Jag kanske kommer tillbaka.

I min värld har du precis vågat dig fram till min hand. Även om du bara tagit en snabb tugga av det jag har att erbjuda för att sedan snabbt springa tillbaka till din egen trygghet, så är det dom där små minutrarna som du rörde min hand det som räknas🖤

Jag slutar aldrig känna tacksamhet

Trots att jag arbetat som terapeut i flera år blir jag fortfarande lika glad för varje nytt samtal med en ny klient. Att du väljer just mig. Jag blir självklart lika glad för alla återkommande klienter. För jag tar aldrig din och min tid för given.

Ibland får jag nästan nypa mig i armen för att förstå att det är på riktigt. Att jag blir utvald, den du beslutar dig att ge ditt förtroende till.

Jag slutar aldrig känna tacksamhet för att du väljer att blotta ditt hjärta framför mina ögon,

och jag lovar att för alltid bära ditt förtroende med mjuka händer och öppet hjärta ❤︎

Behöver du någon att prata med?

Behöver du någon att prata med?

Om svaret är ja..

när?

Anledningen till att jag frågar är för att vi ofta väntar och sätter andra först…

eller att vi väntar på att bli färdiga med något…

få mer tid…

eller på att lösa situationen själv.

Men det är ju i det här väntandet som du mår dåligt.

Det är ju här och nu du behöver hjälp.

Så min fråga till dig är;

När det är din tur?

När ska du prioritera dig?

När ska du få tid?

Jag finns här både nu och sen.

Men det kanske är NU du behöver mig

inte sen….

Jag är ingen vanlig terapeut

I mitt rum är det sällan tyst.

Och kanske bor det mer skratt än tårar i fåtöljen mitt emot.

Nej jag kanske inte är en vanligt terapeut.

Jag sitter inte helt tyst i min fåtölj.

Inte still heller för den delen.

Jag kanske inte hummar och nickar på ett sådant där sätt du sett på film.

Nej, jag pratar ofta för fort.

Jag kan både skratta, gråta och ibland (när det behövs) provocera personen jag har framför mig.

Jag är en jävel på att avbryta

(även om jag försöker låta bli)

och jag kan snabbt ta mig ur fåtöljen för att använda tavlan

och måla upp dina tankar.

Men jag är inte bara duktig på att prata,

utan också på att lyssna

med både mitt hjärta och min själ.

Jag vill dig helt enkelt så jävla väl.

Nej, jag kanske inte är en vanlig terapeut

för så fort du tar klivet in i mitt rum betyder du något för mig.

Jag vill med hela mitt inre hjälpa…dig.

Ge aldrig upp!

Vissa personer har tänkt på att det behöver prata med någon lääääänge innan de väl kontaktar en terapeut. Man har gått lite för långt i sitt dåliga mående och skulle förmodligen ha bokat den där tiden för länge sedan. Ibland kan det vara så att när du väl kommer till terapeuten kan du ha svårt att prata om det du egentligen behöver hjälp med, eller så kanske du mår för dåligt för att finna ord, berätta, eller vara närvarande i samtalet. Eftersom du inte känner terapeuten kan du också känna problem med tilliten och därför känna skuld och skam inför att du är där eller inför det du känner och vill berätta.

Det är helt naturligt.

Istället för att känna en lättnad efter samtalet kanske du känner dig ångest- eller skamfylld och kanske bestämmer du dig där och då för att inte komma tillbaka, och så fortsätter den där onda cirkeln du sitter i. Detta är vanligt när man befinner sig i en tung, jobbig eller svår situation.

Jag brukar alltid säga att det ska kännas rätt i rummet och gör det inte det så ska man absolut byta terapeut, men ibland handlar det varken om dig själv eller terapeuten utan mer om det där jobbiga du har inom dig, och det kommer kännas tungt och svårt oavsett vilken stol du sätter dig i.

Man kan jämföra det med att gå till ett gym, träna ett pass och tro att musklerna ska ha växt synligt efteråt. Nej, ett samtal har sällan verkan, du måste repetera, få ut allt det där som gör ont, och det kommer att göra ont, oavsett vilket ”gym” du går till. Vikterna är alltid lika tunga.

Det jag vill säga är; ge inte upp. Ge det några gånger. Och även om jag tycker att den bästa terapin är då du och jag möts i rummet så kan telefon, mailterapi eller ”walk and talks” i vissa fall vara att föredra för att bryta isen. Komma närmare varandra utan att stå öga mot öga.

Befinner du dig i en sådan situation där du vill prata men inte kan/vågar? Tveka inte att kontakta mig för att hitta lösningar på din situation.

Och du, ge aldrig, aldrig upp ❤︎

Bredvid dig

Kanske älskar jag samtal för att det gör mig så himla närvarande. Tillsammans med dig känner jag mig så lugn och grundad. Vi blir till ett ”HÄR och NU”.

I vanliga fall är min hjärna en sådan som alltid springer framför, en sådan som tycker att andra inte håller farten, och som hatar inbromsningar och tvära vändningar. Jag kan ofta känna att jag aldrig spelar i samma takt som andra.

Befinner mig sällan bakom men ofta framför.

Men tillsammans med dig är det annorlunda. För helt plötsligt stannar tiden, och jag saktar på något vis ner farten.

Istället för att befinna mig steget framför, hittar jag mig,

precis bredvid dig ❤︎